torsdag 31 december 2015

Att (mens)värka sig ur 2015....

Vänner!!! Jag vet att ni är upptagna ikväll, och att detta inlägg kommer få ungefär nollkommanollnoll läsare. Det gör mig inget. Jag skriver ju ändå mest för min egen skull. Och lite för er. Men mest för min - för Fru Infertil är en person som fått lära sig att när tankar möter papper (eller som under de senaste 15 åren - det virtuella pappret) så händer det någonting. Ni som själva bloggar, känner säkert igen er. Man blir så tydlig för sig själv. Och kan ljuga när man själv vill, men då vet man också om att man gör det, i takt med att pekfingret träffar Delete ohälsosamt många gånger.

Så, till sanningen, eller i alla fall den sanning jag känner mig tillräckligt bekväm med er - och mig - att dela med mig av (och då är jag rätt bekväm ändå ;)):  Idag är det nyårsafton. Idag börjar allting om. Ånyo. Idag är på otroligt många sätt så mycket lättare, och svårare, än jul och ändå ligger de så obarmhärtigt nära varandra. Först ska vi bada i sorgerna över det som inte blev, sen ska vi bada i hoppet om det som komma skall. Och det inom loppet av en vecka. Men ändå är det någonting som händer inom en, på nyårsafton, håller ni inte med? Böcker som stängs. Nya som öppnas. Nu har vi facit. Nu vet jag vad jag önskade mig förra nyåret, vad jag hoppades då, vad jag lovade då, vad jag ljög om då, det vet jag sanningen om idag. Jag vet hur det blev. Och jävlar, vad jag inte visste någonting förra året, även om jag tyckte att jag led och hade lidit redan då. Det hade jag, förstås, men nu har jag mött nya nivåer, och även nya nyanser, av både mig själv och lidande. Jag har lärt mig ett och annat också om min egen styrka. Om vad jag mäktar med, när det krävs. Om vad jag önskar, behöver och faktiskt begär av andra. Det står tydligt för mig nu.

Nu, när jag (mens)värker mig ur 2015. Nu har jag bestämt mig. Detta gör jag inte ett nyår till. Vi har två ivf-försök till, och de kommer vi troligen hinna riva av under vårterminen, lite beroende på hur det går med frysförsök och annat. Ja, jag vet att det också kan bli plus men jag orkar inte tänka så. Jag måste göra en strategi om utifall det INTE blir det eftersom jag förra nyåret stod handfallen inför det. Jag hade en så enormt hög tilltro till IVF. Till IVF, och tid. Tid i sig. Tid kan göra mycket. Tid kan bygga, tid kan rasera. Nu ser jag, att den har gjort bägge.

Den har krävt, och den har givit. Den har raserat, och den har stärkt. Den har sållat agnarna från vetet, men det vetet som står kvar, gungar så gyllene vackert och starkt - och hell, jag var med i kvalitetskontrollen. Nu vet jag. Jag vet vilka som gick. Jag vet vilka som stod kvar. Jag vet också att jag stod kvar. Och jag är stolt.


Jag är stolt, och jag värker och blöder mig ur 2015 och jag lovar. Det kommer aldrig igen komma en nyårsafton när jag mår såhär. Nästa nyår, står vi i adoptionskö, är gravida, eller är föräldrar. Det finns bara de tre alternativen. Mannen och jag har redan skålat i champagne för det, så det är klappat och klart. Det finns vägar framåt.

Stigen jag ser är mörk, snårig, tung och skrämmande, men jag vågar och vill gå, ändå. För nu, ja just idag egentligen, tror jag att insikten egentligen drabbade mig på allvar. Jag har hela tiden trott att just min kris är så jävla speciell, att JAG är så jävla speciell och annorlunda, men jag har nu kommit fram till att, även om det är delvis sant, så finns också en annan sanning. Det är överjävligt att vara ofrivilligt barnlös, men när allt kommer omkring, är det "bara" en pissig livssituation bland många. Jag menar inte att förringa den, tvärtom, den är överjävlig och griper in i allt i ens liv. Man måste gå igenom så förnedrande utlämnande situationer. Ens identitet framtidstro hopp kärlek sexualitet vänskaper jobb ekonomi - allt sätts på prov. De utanför anar inte, de har fan inte ens en liten rats ass chance aning om vad jag genomgår på daglig basis, vad jag utstår, vad jag kämpar emot, och vad jag övervinner. Vad VI övervinner.

 Men även om så är fallet, så är livet långt. Det kommer att komma fler kriser. Hade jag inte haft denna, så hade jag haft nån annan. Och när jag löser denna, så kommer det att komma fler. Det är livet, helt enkelt. Och fördelen jag har gentemot så många andra, är att jag nu vet, på allvar, att jag bär. Jag bär, jag orkar, jag duger, jag kan. Min man likaså. Och en hel del kanelbullar kring mig gör detsamma. Och för det är jag tacksam. Ja, tacksam. Jag sörjer inte de jag förlorat, idag. Jag gläds åt dem jag vunnit. Åt alla strider jag stått inför, och klarat. Det är inget fel på mig. Jag förlåter mig.

Medan jag värker mig ur det här året, känner jag också det så starkt; jag förlåter och jag är tacksam. Större än så blir det kanske inte, så jag stannar här.

Jag stannar här, och jag önskar att ni finner tacksamhet och förlåtelse idag. Jag vet att ni lider, men om ett år har vi facit igen. Och vi orkar ett år till. 

14 kommentarer:

  1. Gott nytt år kära medsyster!
    Samma status här, 2 försök kvar och får starta upp om en månad. Precis som du, behöver jag en strategi ifall det inte kommer funka, och jag är tyvärr ganska pessimistisk som försvar för att överleva själv.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Soya! Oh, shit, då har vi ungefär samma resa framför oss detta år. Vi får hoppas att vi bägge kan avvika från denna väg väldigt snabbt, och trampa tidigare oklivna stigar. Pessimism är mitt försvar också. Eller jag vet inte ens om det är ett försvar. Det känns ganska realistiskt, snarare. Kram

      Radera
  2. Vad fint skrivet :) önskar er all lycka till inför det nya året! Kram

    SvaraRadera
  3. Åh, detta behövde jag läsa. Det känns dock segt att jag inte alls känner "nytt år, nya möjligheter" utan snarare inser att 2016 kan bli otroligt tufft, beroende på vad utlåtandet blir när fertilitetsutredningen är färdig. Men det kan ju också bli livets bästa år om bara ett barn vill bli till någon jäkla gång. Ovissheten gör mig ganska otaggad på 2016... Sjukt att det känns som att lyckan hänger på en enda grej (barngrejen), när det finns så mycket annat också i livet. Behöver nog skaffa mig en rolig hobby. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så svart eller vitt, det är det som är så tufft med barnlöshet, för det är inte så att skillnaden är mellan Mallorca eller Kreta, utan det är mellan aldrig nånsin få resa, eller jorden runt resten av livet. Typ så. Roliga hobbys kan förgylla livet i perioder men jag tror inte att det kan få en att sluta önska det man önskar allra mest. Jag väljer bort fler och fler saker nu, till förmån för barnjakten. Det är det enda som är viktigt i mitt liv just nu. Jag har inget val, känner jag. Hoppas din fertilitetsutredning visar på en liten fixbar hormonjustering eller dylikt, så du får ett par piller o sen blir preggo. =) Stor kram

      Radera
  4. Ps. Jag har sagt det förut but let me tell you again; du är en fantastisk skribent. Blir så glad varje gång jag kollar och ser att något nytt har dykt upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, upprepning är inlärningens moder, så jag gillar att du säger det igen ;)

      Radera
  5. Spot on! Bra beskrivet i känslan kring jul och nyår. Och fint reflekterat kring plan. Du skriver så bra. Heja dig! ❤️

    SvaraRadera
  6. Överlevde både jul och nyår, vädret var välvilligt och jag tag mig hem när jag precis nådde gränsen för vad jag orkade. Även jag mensvärkade ut det gamla året och in det nya. Skönt att reflektera och komma fram till en genomförbar plan. Nu önskar jag dig kära Fru Infertil och alla ni andra här ett gott nytt år. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, bra att du var så medveten om dina gränser och kunde skydda dig själv. Det gör mig glad. En plan är skönt att hålla i när det blåser, även om de har tendens att ändra sig, så ger det en viss stabilitet. God fortsättning! Önskar dig all lycka detta år.

      Radera
  7. Så himla bra skrivet! �� Jag känner liknande inför 2016, ser det ur ett mer "långsiktigt" perspektiv. Tror det behövs för att orka fortsätta kampen (försökt sen april 2013).
    Livet är livet och kanske låter konstigt men på nåt sätt har den här krisen gjort mig mer levande. Uppskattar det lilla. Tex att sitta i soffan och mysa och MÅ bra. För det blir ju inte bättre än så. Just i den stunden som man mår bra så mår man ju faktisk bra. Oavsett var man är eller vad man gör. Så jag känner efter extra mycket och försöker ta till vara på de moments då det känns bra. Sen kan man ju önska att det vore annorlunda, men det kommer ändå inte kännas mer "bra" än de stunder då det känns bra. Nu svamlar jag lite men förhoppningsvis nån som förstår vad jag menar ��

    Kram till alla kämpar!
    //AnnaLi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej AnnaLi, tack!! Vi började försöka exakt samtidigt! Vi har dock inte prickat varje månad, utan haft perioder av pauser här och där, men jag har alltid velat ha barn och jag och min man var helt inställda på att börja försöka när vi gifte oss så rent inställningsmässigt har jag varit förälder i huvudet sedan 2010 typ, då vi började planera på allvar för de nästkommande åren.

      Så fint det låter det du beskriver om att vara mer levande. I delar inser jag att jag håller med. Jag har iaf definitivt blivit bättre på att vara här och nu. De senaste åren har varit ett enda långt här och nu, och jag lever inte alls på samma sätt med huvudet i framtiden, då den är så oviss. Tycker inte du svamlar alls. Du skriver så fint och klokt. Kram till dig!

      Radera