lördag 2 juli 2016

Att överleva (ännu) en sommar som ofrivilligt barnlös

Ja, jäsiken Petter, det hade jag väl aldrig kunnat anat. Att det skulle bli en sommar till. Jag har slutat säga "sista sommaren, sista julen, sista födelsedagen" etc, för det har jag insett inte tjänar någonting till. Men en sommar till ska det bli, denna jag står i nu. Det enda jag med säkerhet vet, är att det inte blir en sommar med exakt samma förutsättningar. Så är det ju. Vi tror att saker och ting inte förändras ett dugg, men ett litet ministeg i taget gör de ju faktiskt det. Inte alltid till det bättre. Tyvärr ofta till det sämre.

 Jag har till exempel tre stycken färre bästa vänner denna sommaren, än jag hade förra. Ja, så är det, jag har tappat tre mycket nära vänner detta år. Från att jag gjorde IVF nummer 1 började det knaka besynnerligt i dessa relationer, och i sekunden jag själv inte tog lika stort ansvar för vår relation/hanteringen av mitt eget mående (jag är fan som en SJÄLVRENGÖRANDE UGN!) så led relationen av en pyspunka. Och det en pyspunka av en så illasinnat slag så ingen av dem gjorde en ansats för att rädda den. Tog inte tag i pumpen, utan backade istället baklänges ut.

Och jag, jag är så evinnerligt trött på att älta den skiten. Vet ni hur många gånger jag tänkt på detta i år? Som en fucking broken record, går det på repeat. Hur kunde hon, varför gjorde hon, jag sa ju, hon visste ju, etc etc etc...

Nä, nu är det såhär, att med hjälp av min psykolog och mig själv har jag upprättat en SEMESTERPLAN 2016 och där står som första punkt, att de här tre personerna ska flytta ut ur mitt huvud. De är förbjudna som samtalsämne mig och min man emellan. Det går inte att jag ska drälla så totalt oproportionerligt mycket energi på att sörja/vara bitter/bitcha över detta. Jag har annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet, och min psykologs bästa tips (hon är expert på barnlöshet btw!) är att:

1.  sätta upp regler och rutiner,
2. fatta beslut på kort sikt (för att jag ska slippa "meta-samtalet" som hela tiden pågår i mitt huvud, mitt eviga ältande om olika alternativ, för och emot etc - jag ska bara deala med det faktum att inget av valen blir riktigt bra för mitt liv är skit och det var inte såhär jag ville ha det. Så säger hon inte förstås. Men TYP, så har jag iaf översatt det)
3. vara jävligt jävligt JÄVLIGT snäll emot mig själv.


Så, här kommer special only for you,
Fru Infertils Semesterplan 2016: How to survive the fucking barnlöshetsfuckingTRÄSK!

1. Regler och rutiner
Det är inte superlätt att skapa regler och rutiner för en semester som är så hattig och resig som min, men jag gör ett försök. Många av mina regler denna sommar går ut på hälsobefrämjande aktiviteter, för att hjälpa mig själv motverka den depression som slagit klorna i mig, samt för att gå ner i vikt och därmed dämpa det otroligt destruktiva samtal som pågår i min hjärna hela tiden (buhu, varför har jag gått upp i vikt igen, varför är jag så värdelös, jag borde åtminstone vara smal, varför gick jag ner 15 kilo och gick upp tio, jävla galna kossa etc). Det samtalet kan jag inte lyssna på längre, därav är planen som följer:
  • Dagligen upp innan frukost och ta en promenad. Det funkar oavsett land jag är i. Begränsa kolhydratsintaget samt ät mindre kött. Det senare är lika mycket en miljöfråga som en hälsofråga, men då den paniken stigit eftersom jag flyger som en galning denna sommar, så why not dämpa min miljöångest med ett litet lätt slutaätakött-beslut?  
  • Dagligen meditera med appen Headspace. Jag har gjort hela basprogrammet 30 dagar och är nu inne på 30 dagar på programmet som handlar om att motverka depression. Jag ska göra det 15 minuter om dagen. Somnar jag; BONUS!! 
  • Det är nu förbjudet för mig att älta the Unmentionable Three previous friends. Jag är också förbjuden att gå in och kolla på deras facebooksidor och plåga mig med deras statusar och gillanden av varandras aktiviteter etc. 
  • Tidvis sätta mobilen på Flight Mode, särskilt vid extra speciella tillfällen då jag verkligen vill ha en ostörd kväll, alternativt extra känsliga tillfällen när jag mår dåligt. "Du kan inte regissera vad andra gör, du måste sluta försöka med det" sa min psykolog, med hänvisning till att jag försöker räkna ut/styra, vad folk ska skriva till mig och när och vad jag måste svara. Jag måste flytta ut ur den sociala medie-bubblan där meddelanden ramlar in till mig i tid och otid som jag måste svara på, på olika sätt. Går jag i Flightmode (bokstavligt och symboliskt) så kan jag skydda mig själv. 
  • Läsa/lyssna på böcker. Det får mig att må bra, så det ska jag göra mer. 

Så det var regelfronten det, då kör vi på Beslutsfronten.

2. Fatta beslut på kort sikt
  • Vi ska gå en adoptionsutbildning har vi bestämt. Det är ett steg i adoptionsförberedelseprocessen. Alltså egentligen har man inte kommit nånstans bara för att man gått utbildningen, men det är ett så kallat "hårt krav" (jag kallar det så), det vill säga, gör vi inte det kan vi inte komma vidare. Och de där utbildningarna går väldigt sällan och blir snabbt fulla, jag har redan missat flera för att de legat tvärs över en behandling (man orkar inte göra bägge samtidigt) alt jag missat anmäla mig. Så, nu har vi en paus i ivf:andet, och redan bokat en tid för utbildningen. Den kommer bli av, så är den gjord, och så kan jag sluta älta "vi borde gå en utbildning, tick tock tiden går". 
  • Vi har bestämt tid för nästa ivf. Den blir... mja relativt snart faktiskt. Jag hade tänkt pausa året ut egentligen, men efter bara en månad kände jag intensivt att det funkar inte. Hjärnan tuggar. Det är min sista på Sahlgrenska, och gör jag den i höst, så kommer jag med största sannolikhet vara HELT KLAR med Sahlgrenska i höst. Antingen gravid, eller har vi bränt våra 3 behandlingar i landsting och får fatta beslut om framtiden. Och den framtiden kan då innefatta antingen adoptionsutredning och att ge upp biologiska försök, eller att vi köper oss ett litet trevligt tre-pack ivf:er i privat vård och kör på. Det beslutet fattas senare, det är för långt fram säger min psykolog, men på semi-kort sikt, dvs inom två-tre mån får jag fatta beslut. Och det har jag nu gjort. Ladies, gents and hens; WE HAVE AN APPOINTMENT!
 Så, med dessa beslut går vi över på nummer 3:

3. Vara jävligt snäll emot mig själv
Alltså det är ju märkligt egentligen, att något som borde vara så lätt, jag menar JAG ÄR JU FÖRTJUSANDE!! är så evinnerligt svårt. Det är väldigt väldigt svårt att vara snäll mot sig själv, och det ser jag ju hos fler än bara mig. De höga krav vi ställer på oss själva, och de tankar vi tänker. Usch, det är hemskt. Jag kämpar jättemycket med det. Jag vill gärna vara lycklig. Och jag vill gärna kunna njuta av allt det jag har i detta liv. Det jag fått, det jag skaffat, det jag skapat. Men jag straffar och skäller ut mig själv typ 24/7. Jag måste verkligen jobba med det. Och i det ligger också att göra vad jag kan för att leva här och nu, och inte låta snålhet, vare sig den är ekonomisk eller emotionell, hindra mig. Så, vad gör jag för att motverka? I sommar ska vi t London och se Book of Mormons, till exempel. Och så till Verona och se Turandot på utomhusoperan. Och bo på löjligt sköna hotell och äta på löjligt dyra och romantiska restauranger uppe i bergen. Och så har jag bokat en resa till Paris med en nära vän som fyller år, och kommer treata både mig och henne med en överraskning som ni kan få veta för hon vet inte om denna blogg hehe: Jag ska beställa en picknicktjänst till Eiffeltornsparken (hon är höjdrädd och vågar inte åka upp men vill "Klappa på den" som hon sa) och den tjänsten har allt, champagne, filt, anklever, jordgubbar, baguette, ostar... Värsta frieri-pick-nicken. Och efter det tar jag henne ner till vattnet och en champagneprovningstur på en flodbåt på Seine. Vad tror ni om det?! Är jag inte den bästa FEJK WIFE ever?! Två nära vänner har sagt till mig, oberoende av varandra och jag tror de menar det, att de gärna skulle vara gifta med mig. Oh well, jag säger ju det; jag är FÖRTJUSANDE!

Ett annat sätt att vara snäll emot mig själv är att sänka kraven. Jag har känslorna utanpå. Jag är svag. Jag är känslig. Jag tänker inte utsätta mig för varken personer eller situationer som ökar pulsen. Tacka nej, backa ur, är mitt nya motto  och jag tänker bara göra saker jag verkligen orkar och vill, och bara tvinga mig själv att orka och vilja dem, om det är för en person, som jag verkligen verkligen vill ge det.


Så där mina vänner  - där har ni det. Fru Infertils Semesterplan 2016 - how to survive the fucking childlessness desert. Ja, det blir lättare med champagne. Och förstås, pengar att köpa champagne med. Tur vi är DINKS :P


Hur ser era planer ut? Har ni gjort några?  Några regler och rutiner? Kanske inspireras ni av mig ovan, ni får gärna sno rakt av om nåt passar, eller upprätta era egna!







17 kommentarer:

  1. Det låter toppen å härligt med en så bra psykolog som du har. Har ännu inte lyckas hitta "min" livsräddare men behovet finns. Den som letar den finner men är väl svårt i en liten håla som man bor i. Verkar inte finnas nån som är så insatt i barnlöshet som jag behöver. Jag jobbar natt heltid hela sommaren å försöker bara överleva en dag i taget med hög dos antidepressiva å cigg (Japp jag ska sluta säger jag hela tiden men vips har jag köpt ett nytt paket ). Har provera å letrozol som väntar men finner inte kraft att börja för känns bara så värdelöst. Gosa syster bebis på gott å ont å försöka hinna med allt som behövs göras står väl på schemat. Nä min sommar får gärna bara vara över. Men nåt glas gott en ledig kväll blir det ändå :) Med andra ord kör jag på i 180 å tar inte alls hand om mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej hjärtat. Ja, min psykolog är verkligen guld värd och räddar mig ur många situationer. Hennes ord är min lag, nu när magkänslan och det egna sunda förnuftet är satt ur spel. Det finns liksom inget "protokoll" för att hantera en sådan här livssituation. Hon säger ofta att vi inte ska sträva efter att höja min livskvalite, utan snarare att den inte ska bli för låg. Deppigt, men sant.

      Jag tycker antidepressiva och cigg o ett glas gott då och då eller ofta låter som en plan så god som någon. Du är en människa, ingen maskin, och behöver tid att få reagera. Det är också ett sätt att ta hand om sig själv.

      Jag beklagar verkligen det du måst genomgå. Det är inte rättvist.

      Kram

      Radera
  2. Efter ett misslyckat IVF-försök i mars och ett missfall i maj köpte vi en svindyr resa långt bort. Så långt ifrån bamseklubbar & barnvänliga stränder man kan komma. Nu är vi här och jag har gått loss på vin & Mojito vid poolen. Tänker inte på barn alls faktiskt. Försöker jag intala mig. Men det hjälper att va lite smålullig. Och befinna sig bland unga, fulla, Australiensare som bara bryr sig om nästa våg. Det gör att man ser livet med lite andra ögon än de man har hemma.

    Bra val att resa bort! Njut av alla ostar & allt vin Paris kan erbjuda! Köp det dyraste och ät all Saint-Agur du kan bara för att du är värd det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAHA, ja när vi söker resor tar vi alltid barnfria hotell. Bamsesymbolen är en big scare off för mig! Jag har också märkt att smålulligheten hjälper, dövar lite för stunden iaf, så mojito vid poolen låter som ett utmärkt val. Jag är ledsen att höra om ditt misslyckade försök och missfall, usch det är verkligen tungt :(

      Hoppas du kan skrapa ihop lite extra energi i sommar. Saint-Agur ftw, ja jädrar vad jag ska tanka upp på det!!! :P

      Radera
  3. Älskar din sommarplan! Skit bara att man ska behöva vara den som tröstar andra för att det man befinner sig mitt i är så svårt att de inte vet hur de ska hantera det :-P Läste också vad du skrev på Instagram och funderar själv vad jag skulle svara på den frågan efter 14 månaders försök och 3-4 missfall (luddiga definitioner). Ska jag berätta om att jag knappt dricker kaffe eller te eller alkohol längre, att jag inte kan snusa, eller att vår älskade kombinerade kaffe och espressomaskin står oanvänd. Att jag tvingar i oss båda underliga vitaminer som jag egentligen inte tror på och förutom dem lägger mycket pengar på tester jag inte behöver ta (vissa företag tjänar enormt mkt pengar på barnlöshet). Att jag så snart jag ska köpa något kläder, en resa, hårfärg, smink, porslin, möbler funderar på hur det skulle gå ihop med äggkvalite (wtf), graviditet eller småbarn. Men kläderna spelar ju ingen roll eftersom jag ändå har gått upp i vikt och ska gå ned i vikt (?). Vänner och släkt är svåra att umgås med för överallt finns småbarn och outtalade frågor. Och ca var 3de månad går hjärtat mitt itu och alla funderingar läggs åt sidan och jag gör allt som jag inte gjorde på en och samma vecka, sen börjar det om igen. Men böcker och resor är iaf ngt av en distraktion, rekommenderas starkt! Tack för dina tips, mkt bra psykolog som sagt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh kära du, jag förstår verkligen hur det kan bli som det blivit för dig, med kaffet och snuset och kläderna och vitaminerna och testerna... Så var det för mig också efter det första året, ungefär där du står nu, och jag började på allvar med att gå ner i vikt och varken drack alkohol eller åt något onyttigt på tre månader och gick ner 15 kg. Blev iofs inte gravid för det... Men vet hur det är att satsa allt på den egna kroppen. Sen efter ivf:erna och att det gått ytterligare nåt år har det lugnat sig rejält för mig, eller snarare, jag orkar inte upprätthålla det. Om inte ens den bästa vetenskap vi har kan göra mig gravid, så gör det varken till eller från om jag dricker kaffe, om du förstår hur jag tänker... Men, det betyder inte att det är rätt eller fel, bara olika. Var och en gör vad den orkar och tror på i given stund.

      Jag beklagar dina missfall och så många på så kort tid också, fy vad tungt. :(

      Stor kram

      Radera
    2. Ja, det är säkert någon typ av "fas" att gå igenom, troligen meningslös, men så man känner att man gjort allt el liknande. Åh, vad skönt att umgås med frivilligt barnlösa vänner (apropå Instagram)! Jag kan redan nu verkligen längta tills jag befinner mig i en ngt slags frivillig eller åtm accepterad barnlöshet och kommer ur det här spelet: http://lh4.ggpht.com/-jdXPJ6FpNbc/TyLI0ud7lHI/AAAAAAAACEY/2jDV6oA32G0/s1600-h/board%252520game%25255B6%25255D.jpg

      Kramar till dig!

      Radera
    3. ..Eller det här: https://teatart.files.wordpress.com/2015/12/f744a1c1-d032-44a1-a03b-6040962589c8-e1426102339572.jpg

      Radera
  4. Hej!

    Hunnit med ett fet och ett et som båda sket sig sen sist. Alltså avverkat fyra insättningar, måste vara en ogästvänlig miljö där inne,min lösning är att tvinga kroppen vara glad, le mot fina små barn, se vackra blommor, njuta av semestern, ge mannen komplimanger. Om jag inte gör positiva saker eller tvingar mig att le så är jag naturligt ledsen. Kvällarna är värst.
    Ser gravida och vill gråta, ser spädbarn och vill gråta och gråter ibland. Men det är ju inte deras fel att de föddes, de är inte de gravidas fel att jag inte får barn men oj så ont det gör. Och oj så många på fb och insta som har fått bäbis, plus mina två närmsta vänner, och en ganska nära.
    Sen gjorde hennes kompis en ivf ett år senare än jag startade, självkart plussade hon. Fan vad jag vill hata egentligen just nu. Hata att jag är 37.5 och förmodligen inte kommer få adoptera någon under förskoleåldern, hata att jag har perfekta ägg, mannen perfekta spermier, välfyllda femdagars embryo och allt ser så bra ut, tills blödningen kommer. Hatar att det inte finns något att ta på som är fel.

    Hatar också att vi träffades så sent, jag var 33 precis när vi blev ihop och man vill ju bekanta sig lite före man ynglar av sig, eller ja, försöker.
    Troligen endometriosen som sabbat miljön där inne, vi får se.

    Nåväl, vi har det här livet och vi får hantera det bäst vi kan. Hatar ibland, tvingar mig vara glad oftare och tänker att tvingar man kroppen så blir det tillslut naturligt.
    Funderat på psykolog men gått några vändor tidigare och har fått bra hjälp,men just nu vet jag inte riktigt om jag får ut så mycket, är nog inte mottaglig och vet inte om jag har behov eller normal sorg.

    Jag tycker dina råd om rutiner var jättebra. Tvinga in sig i saker och göra det. Jag ska försöka skriva en c uppsats, tänkte att det är bra sätt att komma undan de andra tankarna. Bra råd från dig iaf.


    Läste ett inlägg tidigare om din man, vilken fantastisk man som planerar in överraskningar och presenter, det önskar jag från min, men det kommer nog aldrig ske, han är absolut generös men köpa smycken och blommor är verkligen inte hans grej. Men kanske en del av hans charm.

    Om du vill får du gärna berätta mer om adoptionsmötet, kanske får ni där information om ålder på föräldrar och barn. Skulle vara roligt att få information från en säker källa, finns det möjlighet till små barn vill jag gärna adoptera sambon vill bara adoptera om se är under året. Tror det kan bli knepigt för oss. Ålder is a bitch!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett litet positivt tips såhär på slutet, läste idag om en kvinna som juicefastade i två veckor och sedan tog två juicer i veckan, hon blev gravid kanske för att hon rensade kroppen, kanske för att hon gick ner i vikt. Eller bara tur.

      Jag ska iaf klicka hem en redig donimg och köra med juicer plus lchf. Tror det är smart att skippa kolhydraterna, förhoppningsvis blir endometriosen lugnare också, man kan ju prova.

      Radera
    2. Men fy FASIKEN att vi ska behöva gå igenom all denna skit och det inte ska funka. Blir förbannad när jag läser om dina försök och att allt ser så bra ut men ändå inte funkar, förmodligen för att det är precis som det är för oss.

      Jag är ledsen för din skull, för vår skull :(

      När det kommer till hatet känner jag verkligen igen mig, jag känner väldigt mycket ilska och har jobbiga tankar som jag försöker bearbeta med hjälp av acceptans och meditation. Jag kan inte tvinga mig själv att vara glad, haha funkar det för dig är det bara att gratulera, men för egen del vänder jag bort huvudet när jag ser bebisar, jag orkar inte agera, varken med småbarn eller med gravida. Helt nyligen kom jag också på varför jag har så svårt för gravida. Det handlar inte huvudsakligen om avundsjukan, insåg jag, den är oftast under kontroll (ofta är jag inte avundsjuk på deras fula karlar, tråkiga jobb etc haha så jag brukar inte vara avis på bebismaggen heller liksom då jag inte vill ha deras liv!), utan det handlar om att jag inte vet i vilken given stund det ska komma en kommentar eller fråga som sliter sönder mig. Det handlar om det okontrollerbara i stunden, inte magen i sig. Det var en viktig insikt för mig.

      Hur som helst, här kommer ett (oombett) råd från omgivningen för jag tror du blivit lite för normaliserad nu i din sorg HALLÅ DU MÅSTE GÅ TILL EN PSYKOLOG!!!!!!!

      Dina tankar snurrar (helt förklarligt och förståeligt och gudarna ska veta att mina gör detsamma) i allt från självpåtvingad positivitet till adoption till c-uppsatser till juicefasta till vad som är ett behov och "normal sorg" - inget i detta är "normal sorg" - det är en övermänsklig aktivitet att göra fyra misslyckade insättningar, trust me I know för jag har gjort detsamma....

      Med all kärlek och respekt; jag tycker verkligen du ska gå att prata med en psykolog. Eller en klok människa. Inte för att nåt av det du skrivit eller känner eller tänker är konstigt, tvärtom, det är helt normalt, utan för att få lite peace of mind.

      (När det kommer till adoption är du inte för gammal för småbarn, den hårda gränsen är 42, men jag råder dig som min psykolog gav mig rådet; ställ er genast i adoptionskö så har ni det gjort och så slipper den tanken snurra för dig! Adoptionscentrum.se, (till exempel - finns fler!) betala in lite pix, klart!)

      Alla mina tankar hos dig, stöd och styrka syster!

      Radera
    3. Tack för kloka råd! Finns en kurator på kvinnokliniken som jag pratat med en gång tidigare, då tyckte inte hon eller jag att det var något behov av att prata mer, men jag kanske ska ringa henne efter semestern. Fördel med kurator är att de kan vara behjälpliga när det gäller intyg om sjukskrivning och då jag har ett jobb med ca 10 000 steg per dag och står mycket däremellan så funkar inte det med de skov som kommer av endometrios, och kära ivf doktor har tänkt att köra våra frysförsök i naturlig cykel vilket tyvärr gör mig arbetsoför. Det gör mig förbannad, mest på mig själv att jag inte gjort klart utbildning så jag kunde bytt jobb och fått ett där man sitter still, ex kontor, då hade min sjukdom inte varit något problem mer än molvärk. Fördelen är att jag slipper bli nedreglerad och deppig som ett brev på posten med båda sprayerna 😊

      Jag älskar din slutledning kring gravida med fula män och tråkiga jobb! Jag brukar tänka liknande, framför allt se att de har jävligt fula barnvagnar.

      Bra att du väckte kuratorstanken, tack. Det kan göra hösten lättare.

      Jag ska prata med sambon igen om adoption, är rädd att han verkligen inte vill.

      Håller tummarna att han ändrar sig, och jag ska maila adoptionscentrum pronto.

      Tack!

      Radera
  5. Jag fattar inte hur man överhuvudtaget skulle klara sig utan psykolog i denna karusell. Hen verkar super bra! Din plan verkar också toppen, jag hoppas att du berättar lite om kursen sen när det är dags! Dina Semester planer är to die for, oh my god! Efter sju år som utlandssvensk försöker jag själv resa så mycket jag kan😊 Din vän ska vara mycket tacksam för att ha en vän som dig, och du ska klappa dig själv på axeln som ens orkar planera sånt här!😊

    Själv tabbade jag mig själv sjukt mycket, jag trodde för mycket. Jag trodde verkligen på sista Insättningen och gick och bokade en resa! Tillsammans med min fästman och ett par och deras 3 åring. Min vän är dessutom gravid och har en fin liten bula... Vi bor på ett fucking jävla Lollo och Bernie fucking barnhotell! Vi åker hem imorgon, skönt! Då ska jag sörja och gråta och plocka bort fake leendet! Två dagar innan jag åkte kom mensen på misslyckat FET! Life sucks!

    By The way,om dina 3 vänner inte stöttar dig och visar förståelse för den kris du genomgår så kanske de inte är så bra människor. Vissa av mina vänner hör av sig till mig även när jag flippar på dom och säger att jag inte vill att dom ska höra av sig. Eller iaf två stycken, och det är jag otroligt tacksam över. Ta vara på de vänner (typ parisvännen) som finns där oavsett hur du beter dig eller mår😊stay strong!

    SvaraRadera
  6. Hej Fru infertil!
    Vilken bra blogg - en ivf-kompis som tipsade mig! Själv har jag gjort 4 Ivf och på det 10 insättningar, under två års tid. Under den tiden har jag fått två missfall och på den 10:e insättningen blev det en tvillinggrav (som fortfarande pågår - skam den som ger sig).
    Vi träffades också sent (båda var 34 år) och slängde kondomerna för gott efter bara några månader. Efter ett år gjorde vi en utredning som visade "oförklarligt infertil" och vi blev ställda i ivf-kö. Ett halvår senare var första försöket igång (det är nu två och ett halvt år sedan).
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Har också förlorat ett par nära vänner i detta, bokat barnfria hotell och mått skit till och från. Men fått bra stöd från kliniken. Sista försöket (som vi också betalade för), den tionde insättningen var i januari och nu verkar det gå vägen (peppar, peppar). Men vägen dit har varit lång och svår psykiskt. Jag reagerar fortfarande på magar, ultraljudsbilder och lyckliga bebiskort på fb. En av de bästa val jag gjort under den här tiden var att ta bort fb, gå med i en ivf-grupp och skita i de vänner som inte ville förstå hur svårt allt var. Jag försökte pränta in i min hjärna att de allra flesta lyckas med ivf tillslut. Vi hade nästan gett upp och skulle inte detta försök lyckas hade vi försökt adoptera!
    Stort lycka till!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Caroline! Tack för din kommentar och förlåt mitt sena svar. Jättegrattis till att du nu äntligen är gravid, och med tvillinggraviditet också, så fantastiskt!!!! <3

      Radera
  7. Vilken bra blogg!
    Jag har själv tänkt mycket på att ensamheten i detta beror på att man aldrig pratar om längtan och barnlöshet. Man hör bara om lyckan hos de som lyckas. Så tack för att du berättar!

    Själv är jag tyst om vår sorg för det känns fortfarande privat och som något mellan mig och min man. Men jag är på gränsen att skrika ut det till alla för så ofta lider jag av samtalsämnena och jag vet inte om det är mitt fel för att jag inte berättar, eller deras fel som inte respekterar andra människors möjliga situation i frågan.

    En del människor pratar om barn och graviditet som om det vore så enkelt och som om ifall det varit ett problem för någon så hade man vetat det (vilket jag nog inte alls tycker man hade, om man inte är väldigt nära).

    Det gör det inte enklare att jag flyttat och de jag dagligen träffar inte är mina närmsta vänner. Så det är inte de jag hade valt att berätta för egentligen. Det är ett sånt dilemma! Och det gör att jag ofta är arg och ledsen utan att jag kan visa det eller få utlopp för det, för jag vill inte behöva förklara det. Det är svårt. Och det känns som att jag gör ett intryck av att vara en mycket surare och tråkigare människa än jag vill vara.

    Tack och lov att jag är i detta tillsammans med den jag älskar.

    Och tack igen för att du berättar, det känns mycket mindre ensamt när man läser :)
    Jag tror detta är känslor som är svåra och kanske omöjliga att förstå om man inte varit i situationen.


    Fru Whattodo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Fru Whattodo, I love your nick btw :) Ja, det är svårt med omgivningen, och det är ju inte lätt för dem att göra rätt heller förstås eller för oss att veta precis hur vi ska göra. Ett tag öppnade jag upp och berättade för alla, och det fick jag ångra, det var jättejobbigt att ha så många insläppt i mitt privatliv, även om fördelen förstås var att de förstod varför jag var ledsen. Sen slutade jag berätta helt, o nu vet ingen vad som pågår, o jag är inte säker på att det är bättre heller.... Man får hitta en balans som fungerar... Kram och lycka till. DU är inte ensam!!!

      Radera