måndag 16 maj 2016

Professionell och ofrivilligt barnlös

Ja, nu har det hänt. Efter tre år som ttc, där egentligen de två senaste åren varit tuffa, och det senaste året varit riktigt PISSRÖVSUGSKITJÄVLABANANRUMPA-jobbigt, har det nu äntligen också börjat sippra ut på allvar i min yrkesroll. Jahapp, där satt den. Som jag har hållt emot. Som jag funnit både styrka och stolthet i att jag inte bara skött mitt jobb, jag har roddat det exemplariskt. Jag har utvecklats. Nått nya nivåer. Pressat mig. Och gjort det med ett leende, mitt i brinnande barnlöshetskris och misslyckade behandlingar.

I skymundan har jag dock rakt inte gjort det. NEHEJ, se frugan har tagit ansvar för min egen livskris och informerat mina chefer såväl som närmaste kollegor om min situation. Först berättade jag just innan sommarsemestern inför i höstas då vi skulle göra vår första ivf. "Bara så ni vet, den här skitsituationen är jag nu i, och om inget drastiskt sker över sommaren, (läs: Frugan blir preggo) så kommer jag inleda en ivf-behandling i höst". Reaktionen, inför de tre personer jag berättade för (varav en redan visste) blev lite trevande och halvstöttande, men ändå helt ok. Så gick sommaren, och det stod klart, det BLIR en behandling. Jag sammankallade dem igen, nu med ytterligare en person i gruppen och sade åt dem att nu är det igång, det blev en behandling, det kan hända att det blir flera här framöver, jag vet helt enkelt inte. Reaktionen hos dem som redan visste blev bättre än första gången, nu vågade de ställa fler frågor. "Är du... blir man... är du... ledsen?" frågade min chef. "Ja, som ofrivilligt barnlös är man väldigt ledsen."
En annan slog ihop sina händer och gnuggade dem och utbrast "Men gud är du redan igång med behandling, men så SPÄNNANDE!" Han fick sig en avhyvling som hette duga, på temat det är ungefär lika "spännande" som en strålgiftsbehandling. 

Så gick behandlingens gång och jag stod inför Minus. Jag mejlade hela gruppen och berättade faktumet för dem. Fick beklagande svar från de flesta, och sen inträdde Den Stora Tystnaden.

Ingen sa nånsin nåt igen. Tills jag själv tog upp det dagarna före jul, då det stod klart att jag skulle behöva göra en behandling till, dvs jag fick mens. Den gången grät jag. Tårarna bara rann. Det kom oväntat, under en helt vanlig morgonavstämning med mina chefer, och plötsligt sa jag som det var. De stöttade. Gå hem tidigt, kom sent. Sa de. Och det gjorde jag året ut, sen gjorde jag min behandling och återigen var vi där. Den Stora Tystnaden.

Där har vi varit, tills nu. Jag har gjort ytterligare ett frysförsök sen jag misslyckades med julbehandlingen, men den sa jag inget om till någon. Jag har aldrig mörkat eller duckat att jag har det tufft. I februari ställde jag in en veckas tjänsteresa till New York med motiveringen att jag inte orkade just nu givet min privata situation. Helt öppen. Ganska ofta tycker jag att jag relaterar till det när vi utbyter artigheter om våra privatliv "Nä jag åker inte till svärföräldrarna nu, med tanke på hur min energinivå är nu behöver jag vila" eller andra uttalanden där jag på ett tydligt sätt relaterat till att jag har det astufft, även om jag inte sagt något om varken missfall eller misslyckade behandlingar eller hur jobbigt det är att jobba med flera gravida i min grupp just nu. Jag har berättat för dem att jag, precis som majoriteten av ofrivilligt barnlösa, kämpar mot en mild depression, som säkert periodvis är allt annat än mild, men den är mild som allra minst liksom. Den ligger där som en våt filt, och dränerar mig. Jag har också sagt att man GÄRNA får ställa frågor, att jag gärna svarar på dem. Och så har jag sagt, att jag vill inte att ni bedömer mig som svag, eller börjar tassa på tå runt mig, eller börjar tro att jag inte klarar med på grund av detta. Jag vill gärna vara på jobbet och få känna mig stark, kompetent och duglig, eftersom jag känner mig så misslyckad som människa och kvinniska specifikt, och att det är jobbigt för mig att vara för privat och småprata med kollegor ibland, och att jag därför BARA jobbar på jobbet. Äter lunch vid skrivbordet, tar inga pauser, börjar sju, slutar 18.  Och jag har i sanning briljerat.

Men utan ett pris, det har det inte varit. Min psykolog har sagt till mig, om och om igen, att det kan vara nog så bra strategi att gömma sig i jobb, men jag måste komma ihåg att jag inte går på helfart, och jag ska planera som att jag hade en förkylning ungefär. "Hur hade du planerat om du gick på 80% av din kapacitet?" frågar hon mig ibland.

Först på senare tid har jag lyssnat på rådet, och jag har börjat avboka/säga nej till tjänsteresor, då de ofta tar oerhört mycket energi. Resan i sig, att man förlorar så mkt kontorstid, att det ofta är nya situationer och nya människor och mingel etc, som tar sjukt mkt energi av nån som redan är låg. Därför har jag dragit ner väldigt mycket på resor, och också privata sådana, t ex över helger och annat. Jag behöver få vara hemma och putsa min fasad emellan tuffa arbetsveckor/sociala sammanhang. Så att jag oftast kan Rise Like a Phoenix dagen efter.

Men idag tog det slut. Idag skulle vi vara på ledningskonferens i två hela dagar. Och bara umgåslärakännagrävaivarandrasinremotivationer. Nej, det orkar jag inte. Jag kan inte svara på frågan vad som driver mig. För två veckor sen genomgick jag mitt senaste missfall av fyra det senaste året (känslomässigt missfall i och med misslyckad behandling) och jag gör nästa försök nu på torsdag. Jag måste vara stark, i balans. Jag får inte drälla ut den lilla energi jag har kvar nu. Det finns inte utrymme till det.

Så efter mycket våndor, ställde jag in dagens övningar genom att ringa min personalchef och berätta om att jag inte kommer samt varför. Jag är med imorgon då vi ska hålla på med verksamhetsplanering, men dagens gruppövningar kan jag inte vara med på. Jag är i obalans och såna situationer är då väldigt utmattande. Att både öppna upp sig själv, och lyssna på andra, är mer än jag klarar just nu. Så jag gick emot min självbild som Professionell Yrkeskvinna Extravaganza och ställde in.

Bara för att minuten efter få ett telefonsamtal av min andra chef som var i chock. Hade inte EN ANING om att jag mår såhär dåligt. VARFÖR har jag inte sagt nåt, hen har verkligen inte FÖRSTÅTT detta och det har ju verkat som att jag inte VILL prata om det.


Det blev... inget bra samtal. Jag gick i totalförsvar. Och jag mår just nu sämre än innan jag ställde in. Bara för att jag inte uppdaterat eller uppdaterar vänner och kollegor på varje månads mensdag, eller varje nästa datum för behandling, så tycker inte jag att jag stängt dörren till hur jag mår. Alla som behöver veta, vet att jag är i behandlingar. Jag fattar inte hur det kan komma som en yrkesmässig chock för ledarna på min arbetsplats att jag mår som en utsketen katt, utifrån att jag informerat om min livssituation, vid flera tillfällen på eget initiativ (ingen av dem har bett om ett samtal eller en avstämning) bevisligen är jag inte gravid och har därför inte undkommit den, och jag tänker, att lite eget jävla ansvar kan man faktiskt ta. Även om det är jobbigt att göra det, så kan man trösta sig med, att man har det iaf inte jobbigare än den som sitter i skiten.
  • Hur är det nu?
  • Jag vet att du har en tuff situation, behöver du något stöd från mig, finns något jag kan göra för att underlätta för dig? 
  • Är det något du vill prata om så finns jag här
Ovan? Oh well, bara tre väldigt enkla sätt för att bryta Den Stora Tystnaden. Helt gratis och från mitt hjärtas stora godhet. 

Så. Där rämnade den. Min sista bastion. Nu är jag definitivt till 110 % i en livskris. Nu sipprade det ut och igenom min fasad, min borg av trygghet, den enda plats jag hittills varit Lyckad (tm) och Framgångsrik. Det känns som att mitt liv är ett korthus där alla delar bara rämnar. Jag tycker att jag har bett om stöd och hjälp, så många gånger och på så många sätt, alla "viktiga" (och en hel del oviktiga) runt mig vet att jag går igenom den här skiten, men ändå är det som att jag landar på samma ställe hela tiden.

Jag verkar så stark, de har inte fattat, de visste inte, de trodde, det har verkat som... Och jag fattar ingenting. Jag drunknade för länge sedan och har geggat runt i en lerig botten, har de inte sett det? Vad tittar de på/med? undrar jag då? Har de hört orden, utan att lyssna? Jag väntar mig ingen Stålmannen som ska lyfta mig ur detta. Jag fattar att det inte går. Men om jag nu ändå berättat vad jag går igenom - är det så konstigt att det till slut får en konsekvens? Det måste synas någonstans, in the end, och jag ser hellre att det syns idag och att jag inte åker till jobbet, än att jag inte orkar göra återföringen på torsdag. Eller inte orkar gå ur sängen alls på fredag. Där måste min prioritering ligga. I framtiden.

Hur gör ni på jobbet? Hur är era chefer och kollegor? Har det förändrats över tid? Har ni förändrats över tid? Borde jag byta strategi? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag är uppriktigt intresserad (men ömtålig, så thread gently....)

23 kommentarer:

  1. Nu är inte min erfarenhet så stor men här kommer den: jag tog mod till mig att berätta för min chef innan vi skulle sätta igång med ivf och hade turen att hon visst också genomgått ivf. Så hon visste vad det kunde innebära och erbjöd stöd. Jag hann/vågade aldrig berätta för så jättemånga men min generella uppfattning är att de andra jag berättade för mer trodde det var någon slags mirakelkur som på sin höjd tog nån månad sen skulle jag vara gravid. Och ska jag vara helt ärlig så är det väl ungefär det jag själv trodde om ivf innan vi satte igång att försöka få barn.

    Vill också bara säga att jag är imponerad av din styrka att orka berätta för dina chefer hur det ligger till. Kan också tycka att det som chefer är deras ansvar att följa upp hur ens medarbetare mår, speciellt om de vet att personen går igenom nåt tufft. Tycker inte att det är ditt ansvar att komma med uppdateringar på hur du mår utan att de frågar.

    Ta hand om dig! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, oj ja så tror jag också att det är, många tror att det är en mirakelkur. En kollega som jag pratade med detta om häromdagen (som vet att jag gjort två behandlingar) sa att hen trodde att jag misslyckats med behandling nr 2 o sen "kommit över" barnlängtan och gått vidare i livet, för jag har verkat så glad i vår. Ungefär som att jag två behandlingar är definitivt besked på att det ALDRIG kommer att gå och att man därför typ bara rycker på axlarna och släpper sin längtan... Ja hens insikt i detta är inte helt toppen iofs men jag tycker också det pekar på att många tror att det är en mirakelkur som ska FUNKA direkt, och gör det inte det är man rökt.

      Jag hade nog själv en ganska dyster bild av ivf-behandlingar innan, mer som att om man hamnat i det jävla träsket kommer man aldrig ur, vilket är skälet till att jag tvekade väldigt mkt på om jag ens skulle göra en behandling. Nu vet jag att jag hade delvis rätt. En del kommer i sanning aldrig ur det jävla träsket, även om majoriteten lyckligtvis gör det...

      Tack för din kloka kommentar och ditt stöd. <3

      Radera
  2. Alltså fru infertil, när jag läser det som du skriver är det som om du är jag.. Förutom den stora detaljen att du har skrivandets gåva��

    I maj eller juni förra året berättade jag för min chef, då visste vi att vi skulle börja med inseminationer efter sommaren. Han var super stöttande! Jag har väldigt hög arbetsmoral och tar mitt arbete på högsta allvar. Och det är väl inte igentligen förrän jag började läsa din blogg som bitarna för mitt eget liv föll på plats. Hösten 2014 när vi hade förstått att vi hade problem med själva babyfabriken hade jag så otroligt ont i huvudet... Sökte läkare, visade sig vara käkarna precis som för dig. Detta berodde på stress. Gick då till en beteendevetare för att få hjälp med min stressiga arbetsmiljö..vill för mycket på för lite tid. Jag förstår ju nu att allt hade med barnstressen att göra, men jag grävde ner mig i arbete istället. Typ kan jag inte skaffa barn kan jag vara duktig och klättra på jobbet. Så fort jag på första inseminationen blev gravid berättade jag för min närmsta kollega och chef. Tyvärr slutade det i missfall i vecka 8. Min chef har sedan den dagen varit super stöttande. Typ du får komma och gå som du vill. Mår du inte bra gå hem, finns det något jag kan göra osv. Vid tredje inseminationen sjukskrev jag mig för att jag inte ville att stress skulle vara anledningen till att plusset inte dök upp. Under våren har jag berättat för 4 av mina kollegor. 3 av dem har varit stöttande, och jag har känt att jag kan prata med dom.

    Den 4e bryr sig nog inte, han kan sitta och gärna prata om gravida eller bebisar. Och när IVF 1 misslyckandes och jag nyligen bröt ihop sa han inte ett ljud utan bara gick därifrån..

    Anyhow jag tycker inte att du borde byta strategi. Du måste göra på det sätt som känns bra för dig. Och en stor eloge till dig som sa nej till den där grejen. Även om det inte känns helt hundra nu hade det förmodligen känts 1000 gånger värre om du var med. Det är tröttsamt och utmattade det vi går igenom, och den lilla energi som finns ska läggas på dig själv och det du vill göra. Du måste ta hand om dig själv, det måste bli din prio 1. Hemläxa till dig. Gör något som du tycker om, bara för din egen skull denna vecka. Styrke kram till dig och ursäkta novellen��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Em, nog har du skrivandets gåva!! Och många fler gåvor än så! Mod, empati, tydlighet och omtänksamhet apropå ditt fina råd till mig!!

      Tänk att vi varit så lika ändå med t ex käkarna som låste sig och att toksatsa på jobbet.... Jag fattade inte heller att det var barnsituationen utan trodde det var jobbet. Vilket det säkert delvis var, man blir ju liksom helt fartblind i detta och börjar pusha sig själv till orimliga nivåer... Har jag märkt.. SÅ nu har jag börjat backa undan, och jag vet ärligt inte hur mina chefer ser på det. Extra knepigt då jag själv BER om en befordran och försöker bevisa mig. I exakt det läget måste jag backa ut.... Snacka frustrerande... Ska bli spännande att se om de ändå satsar på mig, broken som jag är...

      Stor kram till dig och tack!

      Radera
    2. ✊✊✊ hoppas att du blir befordran om det är det du verkligen vill😊 Extra bra att du backar när det blir förmycket. Tack för fina ord! Kram ✊💕

      Radera
    3. Tack dear, den där befordran ligger isf i framtiden men jag vill gärna veta att det är dit vi är på väg iaf... Så vi får se! Först hoppas jag på ett HELT annat "jobb" ett tag...

      Radera
  3. Jag tycker att du inte har något att döma dig själv för. Jag tycker att du verkligen visat prov på att vara Professionell Yrkeskvinna Extravaganza. Att vara tydlig med sina behov och att veta vad en behöver är det proffsigaste agerandet jag vet (tänker på det du ställde in med vetskap att det inte skulle fungera för dig nu).

    Min första vända av barnlöshet, 3,5 år av 15-talet behandlingar, pluggade jag på universitetet. Det var ju lägligt ur behandlingssynpunkt med en så fri tillvaro (men såklart mådde jag så jävla piss ändå.. det där med kollegor och chefer är ju bara en liten fjärt i förhållande till alla andra konsekvenser som ofrivillig barnlöshet för med sig).
    Nu under andra vändan, av syskonförsök, är jag på en stor arbetsplats där jag inte står mina kollegor så nära och än så länge har jag inte pratat med min chef. Jag har gjort snart tre behandlingar i smyg (inkl. missfallsblödning på jobbmiddag där jag lite snyggt avvek till akuten och var glad för att mina svarta tajts i ull hade bra uppsugningsförmåga och att jag hade rätt färg och material på klänningen). Denna tredje behandling vi gör nu börjar det kännas lite jobbigare med smygandet. Jag har tänkt att om det känns för svårt att vara borta för äggplock så ska jag säga att jag ska göra ngt sjukhusrelaterat som känns privat och som jag helst behåller för mig själv. För det har jag kommit fram till under åren, att jag mår bäst av att slippa alla andras förväntningar och/eller svårigheter att förhålla sig till min ofrivilliga barnlöshet. Jag är helt cynisk inför människors förmåga till förståelse - den som inte varit där kan inte förstå. punkt.
    Jag tror att hur en bäst hanterar det beror mycket på arbetsplats och relation till chef/kollegor. Jag är på vad jag tycker är en opersonlig plats och jag är där för att göra mitt jobb, umgås inte med kollegor privat. Oftast kan jag utan att det märks kila iväg och fixa det jag ska. Och det känns just nu skönt att inte vara förtrolig med människor jag inte vill vara förtrolig med. Det är dock ingen direkt hemlighet att jag är infertil, jag droppar det här och var även på jobbet och har hittat andra i ofrivillighetens träsk. Men behandlingarna vill jag ha ifred.

    Kan du maila den chef/de kollegor du har involverat i detta och göra ett tydligt statement som kan stå sig över tid (med reservation för att jag kan ha missförstått dig och absolut inte vill tala om för dig vad du tycker och känner - det hör du ju så bra själv <3) Men ung såhär: Du upplever att du har varit tydlig med att det du går igenom är fruktansvärt slitsamt. Du har inte ork att dela varje enskild besvikelse eftersom all din energi måste gå till att hålla dig över ytan, men så länge du inte är gravid eller talar om att din situation på något sätt har förändrats så är du i en pågående kris. Du orkar inte informera dem kontinuerligt men du vill att de visar att de bryr sig och ser din situation genom att fråga hur du mår ibland (om du fortf vill att de ska fråga).
    Jag tänker att det är människors ovilja att ta i jobbiga saker somgör att de gärna väljer att se dig (mig/ andra som oss) som stark och opåverkad av krisen, trots att du informerat. Det och okunskapen om vad ofrivillig barnlöshet faktiskt innebär.

    Massa kramar och förhoppningar om att du ska få gå ut ur det ofrivilliga snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maya, och jisses vilken berättelse! HEMSK situation på jobbmiddagen, det låter helt vedervärdigt. Ledsen att du varit med om det och är i träsket igen nu, även om det kommit en guldklimp på vägen.


      Du ska veta att jag uppskattar ditt tydliga råd om vad jag borde mejla ENORMT! Stort tack! O gud så klok och professionellt det lät!!! Jag gjorde fkatiskt så att jag tog ett samtal med nämnd person dagen efter. Det gick både bra och dåligt. Jag var helt öppen och därmed utlämnade mig själv mycket, men hon fick ju också som både ledare och faktiskt vän (apropå att vara personlig på arbetsplatsen, visst det skiljer nästan 20 år oss emellan men vi har jobbat ihop i typ sju år, jag skulle kalla henne vän och tycker hon är fantastisk på tio tusen olika sätt... Men fantastisk el inte, ibland missar man saker....) en del kritik. Summa summarum tror jag att jag lärt mig mycket saker för framtiden, men som kanske inte är lärdomar jag eg hade behövt eller orkat lära mig nu. Men nu har det hänt och här står jag nu, mer utlämnad än innan och kommer imorgon ha ytterligare ett möte för att prioritera bland mina arbetsuppgifter. Ett samtal som är long a due, apropå att jag för ett år sedan första gången berättade hur jag har det och vad jag kämpar med.


      Jag tror du är helt på spiken när du säger att omgivningen VILL se oss som starka, för de tycker om oss (O blir lite obekväma men det vill konstigt nog ingen erkänna... "NÄe det handlar inte om att jag tycker det är jobbigt att fråga hur du mår utan det var för din skull, trodde du skulle må sämre om jag frågade hur du mår"... Mmm yeah right. För sämre mår ju jättemånga, när andra visar dem omtanke. Pft.) Men också okunskapen som du nämner. Jag har nu insett att många tror att det är saken i sig som är jobbig, att inte kunna få barn punkt. Men den biten är ju mer, ja vad ska jag säga, den existensiella biten av barnlösheten. Skräcken sorgen rädslan. Den är ASTUNG men gör inte så mkt direkta ingrepp i min vardag el liv. Det som gör ingrepp i min vardag o liv är så mkt andra konstiga grejer som sker runtomkring mig. Oförmågan att planera. Vänner som vänder sig ifrån mig. Att mitt sexliv blivit administration. Att mitt privatliv är som ett öppet hus. Medicinerna. Papperna som ska skrivas på. Mötena som ska bokas. Telefontiderna. Väntetiderna. Att inte bli bjuden på min "bästis" babyshower. Etc etc etc.

      Igen, stort tack för din kommentar och din klokskap! Kram!

      Radera
    2. Vad fint att du tog ett samtal som gav något. Jag tänker att din väg med öppenhet och tydlighet är bra för dig (det är typ så jag önskar och försöker leva i stort, för att jag tror det är det bästa både för mig och andra i min närhet). Det är också guld för att sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet - en finfin bieffekt som kommer andra till del.
      Det är fucking ensamt att kämpa på med IVF. Det är också så jävla ensamt att försöka och försöka förklara för nära och kära och inse att de aldrig kommer att förstå och att en ändå är ensam in the end. Internet har varit min räddning (ungefär som någon annan skrev i en kommentar här). Så tack för att du delar med dig och bjuder på igenkänning och gemenskap i något som är så ensamt. Kram!

      Radera
    3. Åh så har jag åxå tänkt. Att jag kanske, högst troligen, banar väg för andra som kanske kommer efter och då har jag ju redan berättat för chefer och kollegor hur det är att vara i min sits och så kanske det blir lättare för alla inblandade sen. Jag själv visste ju typ inget innan jag gick in i denna värld själv, även om jag nog tror att jag klarat mig bättre än en del av dem jag mött på min färd. Jag tror skillnaden mellan mig o många andra är att jag är rätt bra på att utbilda mig själv. Jag googlar när jag blir osäker. "Hur bemöta vän i sorg?" har jag tex slagit in när en väns mamma dog. "Hur hjälpa anhörig till alkoholist". Det finns många bra råd därute, om man känner sig osäker...

      Hur som helst, det var ett sidospår. Tusen tack för dina fina ord, fan vilken pepp!!

      Radera
  4. Finns så mycket att säga om ett sådant här inlägg, men för att börja någonstans så har du helt rätt i att folk inte förstår på riktigt. Och visst, har man inte varit i detta så GÅR det inte att förstå kan jag tro. Liksom så mycket annat i livet som man inte upplevt, man kan inte riktigt sätta sig in i det heller. Men det också så djupt tröttsamt och enerverande att inte kunna känna/få större förståelse trots att man förklarat sig. Detta är väl nästan den bit jag avskyr mest, nämligen att behöva dra in massa folk i något, iaf för mig, väldigt privat. Min chef och vissa kollegor ska veta om att jag ska göra ditt eller datt, ta vissa sprutor och måste göra ingrepp gynekologiskt. Jag är definitivt inte den som är lättgenerad men här går liksom gränsen. Jag vill känna att detta är något som rör mig och min man, inte min arbetsplats eller min chef. Nuvarande chefen är jättebra förvisso, hon är väldigt "lätt" att prata med medan min förra chef var så osympatisk och kall. Vid ett av de misslyckade IVFerna så verkade hon inte kunna förstå att jag inte orkade gå till jobbet. liksom, jag ville vara ifred, jag orkade inte möta människor, jag orkade inte sitta med massa arbetsuppgifter. Tycker fanimig det borde utdelas medaljer till oss som håller på såhär, att orka med hela vardagslivet med allt vad det innebär och samtidigt slängas runt i IVF-karusellen. Hopp och förtvivlan, ständigt växlande. Livet i limbo, man funderar på om det är så klokt att åka iväg till hösten för då kanske man är gravid i den eller den månaden, eller också gör man IVF. Man grundar helt osökt på huruvida badrummet är anpassat för skötbord, hur ska det monteras på bästa sätt? Vågar man köpa några tröjor och lite andra sommarplagg eller kommer man snart ha en mage som omöjliggör dessa plagg? Sådär håller det på. Jag är för övrigt "mercan84" på Instagram. Har velat skriva detta till dig men vill inte röja mig för mycket. Skriver aldrig om min resa på Instagram eftersom det tyvärr finns folk bland mina följare som absolut inte skulle förstå och jag befarar att de skulle komma med samma idiotiska kommentarer som så många andra gör/gjort. Skulle ju gjort min tredje IVF via SU nu i våras men mitt i påsken kom jordens chock, jag var gravid ?! Efter 4 års totalt negativa test stod jag med ett positivt. Jag var så chockad att jag inte visste vad, gick runt i ett förvirrat töcken i en vecka innan blödningen kom. Den kom rätt sakta och jag slog undan hoppet. Så gick nån knapp vecka och jag fick en störtblödning, vi pratar sådär som man inte kan ta sig från toa. Lyckades ta mig till gyn där man såg att jag behövde skrapas och blev akutskrapad, sedan inlagd. Pga kraftiga, hastiga blödningen så fick jag så dåligt blodvärde att jag var golvad i flera veckor efteråt. Ovanpå allt detta hade jag samtidigt haft influensa. Just nu är jag helt omtumlad och känner så många känslor. Visst är det bra att jag bevisligen kan bli gravid, men ärligt talat så är jag skiträdd att behöva uppleva ett sånt här missfall igen. I den hysteriska blödningen så var jag nära att tuppa av, :-( Vi bryr oss inte om IVF just nu. Luften har gått ur mig helt och jag känner mig helt förvirrad och tom. Livet är så konstigt och nyckfullt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära KÄRA mercan. Så otroligt välformulerat och på pricken du beskriver hur det är att leva det liv vi lever! Jag känner precis som du, och håller på likadant, med sommarkläder (nu nojjar jag över vinterkläder, kanske behöver jag en gravidvinterjacka???), skötbord på badrummet (får vagnen plats i hallen??) och att absolut inte vara lättgenerad, det är jag verkligen inte, men detta är så SJUKT privat. och ändå "tvingas" jag öppna upp, för vad fasiken ska jag göra när det är så tungt och så stort och så svårt... Och plötsligt står jag där med folks leriga gummistövelspår över hela mitt sovrum. Känns det som ibland.

      Herrejävlar, ursäkta mig, men så fruktansvärd påskupplevelse du hade! Jag är SÅ Ledsen för din skull. Beklagar verkligen innerligt, att plötsligt vara gravid efter så lång kamp, vilken chock?? Och sen bara förlora det. Det är fullt förståeligt att du måste ladda om, landa, hitta dig själv.

      Har du samtalsstöd? Jag vet det kan låta som en klyscha men för mig hjälper det verkligen att gå till psykolog var tredje vecka. Jag lider ändå, och har inte varit igenom det du har, men de väldigt handfasta och konkreta råden hjälper massor, eftersom en bieffekt av denna kris är att man, iaf jag, tappat magkänslan helt. Jag hör sällan min inre röst. Eller jo, jag hör tiotusen röster och de säger motstridiga saker hela tiden, jag HATAR Henne hon kan dra åt HELVETE, men nej jag ÄLSKAR henne det är JAG so ska dra åt helvete jag är hemskt, nej jag är grym och superstark nej jag är svag som ett rö, jag är inte värd nåt... etc etc etc... Runt runt tumlar det. Och då är psykologen helt grym på att hjälpa mig reda ut vilken tanke som faktiskt är mest rimlig att lyssna till.

      Jag önskar dig så mycket gott. SÅ mycket gott.

      Radera
  5. Usch så jobbigt... Konstigt att chefen inte förstod hur du mådde. Jag har berättat på mitt jobb men valde att göra det först efter att vi förlorat barnet eftersom att jag inte ville att de skulle förvänta sig att jag skulle kunna bli gravid direkt. Försöker spela glad på jobbet men det går inte alltid. Idag frågade jag min chef om jag kan vara ledig med obetald semester i sommar också för att få långledigt då jag behöver det. Började gråta inne på kontoret och förklarade att det är jättejobbigt och att ivf2 inte funkat, att jag gråter efter jobbet och att det är tufft eftersom vi snart skulle fått vårat barn. Hon förstod och gav mig en kram och gav mig långledigt i sommar. Det ska verkligen bli skönt att få koppla bort jobbet och bara vila. Förstår att det kanske inte finns samma möjlighet på ditt jobb men om du har det skulle jag tipsa dig om det? Känns som jag behöver det för att inte gå under. Har inget svar på vad som är bäst, att berätta eller inte. jag hade helst inte berättat men kände mig tvungen för att inte få kommentarer jag inte ville ha då det säkert förväntas att gå fort att bli gravid igen då jag är under 30. Men jag tycker samtidigt att det är jobbigt att de vet. Tror det är jobbigt oavsett om man väljer att berätta eller inte och jag tror också att det kan ge bra eller dåliga resultat beroende på vilka kollegor man har. Jag hoppas att du mår bättre idag, ta hand om dig! /Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh va sorgligt att höra Annie det du gått och går igenom- <3 Beklagar verkligen.

      Jag har faktiskt den möjligheten på jobbet och skulle få obetald ledighet väldigt lätt faktiskt, och säkert på både kort varsel och på lite längre sikt. På det viset har jag en fantastisk arbetsplats (eller ett oviktigt jobb, beroende på hur man ser på det ;)). Men det tar emot för mig att ta långledigt för något som eg är pga nedsatt hälsa, dvs eg tycker jag att jag borde vara sjukskriven den perioden och inte själv behöva betala för att jag inte orkar, när mitt tillstånd beror på vad WHO betecknar som en sjukdom iaf, infertilitet. Men då kommer den andra knäppa delen av mig in, som säger att jag inte vill sjukskriva mig, att det är skamset etc... Så jag pendlar.. Men funderar väldigt mycket på att ta två extra obetalda veckor i sommar så det blir 6 veckor ledigt totalt. Ska prata med mina chefer om den möjligheten iaf, så har jag öppnat boken.

      Tack för din omtanke och goda råd.

      Radera
    2. Tack så mycket, det värmer. Nej det är klart att det är synd att man ska behöva ta obetald ledighet för det. Men en sjukskrivning hade som sagt blivit lite svårt ja och det vill man ju helt inte heller vara, jag håller med. Tycker absolut du ska ta ledigt de två veckorna, det är det värt om man vill försöka må lite bättre. Pausa lite och bara vara, det ska bli underbart!! Jag har startat en blogg, men den är lösenordsskyddad än så länge men inte hemlig för oss i ivf-värden. Bara alla andra :) Du får gärna läsa den om du vill. www.nouw.com/pånolligen lösenord: Minatvå

      Hoppas verkligen att det blev en återinföring igår för er! Jag hejar på er!

      Radera
    3. Jag har just tagit två extra veckor i sommar, sex veckor totalt - stolt över mig nu?? =) TACK för peppen! Viktigt att andra påminner en så man tar det på allvar och inte bara säger kanske...
      Läser gärna din blogg, tack!!

      Radera
    4. Bra jobbat! Klart jag är stolt över dig :) nu kan vi börja räkna ner :)

      Radera
  6. Jag tycker du har gjort helt rätt och så gott du kan. Varit rak etc. Vad mer ska du göra? Jag lyfte det med min närmaste chef som frågade om hon kunde lyfta det i ledningsgruppen eftersom att de kommer behöva täcka upp för mig kort varsel. Känns konstigt att 7 män och kvinnor i 60årsåldern vet att jag precis börjat m ivf och vet när gjorde et och nu ruvar för första gången. Mun chef som jag inte känner bra satte sig vid mig när jag var ensam i fikarummet och sa:jag hörde. Går det bra?

    Vad fan ska jag svara annat än jag vet inte (jag veeeeeet inte hade jag velat skrika). Tackar som frågar.

    Jag börjar tappa hoppet om att det ska bli något den här gången men eg vet jag inget. Ruvardag 7. Brösten har slutat göra ont. Känner ingenting! Suck.

    Jag vill inte hamna i den ena ivf efter den andra. Kan verkligen fatta hur det är att ha en sån sorg hängande över sig så länge och på obestämd framtid. Och samtidigt verka normal. Hur ska man palka det vardagliga ytligt trevliga och alla jävlar som kläcker barn kors och tvärs. Allra mest bitter blir jag av de som säger jag skulle på bröllio i juni sp planerade så vi fick i juli istället eller nej det bara blev ojojoj. Oh the bitterness...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj wow ja det var lite speciellt.... Att ens chef ska informera i ledningsgruppen, det är ju både bra och dåligt som du säger. Jag kände precis som du, min ledningsgrupp (som jag iofs informerade själv, och själv är en del av) visste alla exakt när jag ruvade. Det var fruktansvärt obehagligt. Särskilt som ingen av dem sa ett enda ord om det. Låtsades som ingenting. Tycker den chef du har som gick fram till dig i fikarummet var modig och visade lite ryggrad faktiskt. Även om det inte är lätt att svara på frågan "går det bra". "Jag hörde, är ledsen för din skull" kanske skulle räckt.

      Att ruva är en väldigt speciell period som inte går att beskriva för någon utanför. Att vara i sin kropp så mkt hela tiden är så utmattande. Och hjärnan som tuggar o tuggar... Usch hemskt.
      Idag är du på ruvardag 8 då, och din väntan är snart över. Som du säger, så vet du inget om hur det gått. Bara tiden kan utvisa. önskar dig lycka!!!

      Radera
    2. det är sjukt vilket stöd man kan känna av att få prata med andra i samma situation. vad gjorde folk Innan internet? fanns då kanske inte ivf var så stort heller? tack

      Radera
    3. :* Jag har ofta sagt att internet är det bästa som hänt mig efter min man ;)

      Radera
  7. Jag är tyst som en mus. Jag pallar inte att höra dåliga värdelösa kommentarer och jobbar på en mansdominerad arbetsplats där Svaghet är Kvinnligt och Riktiga Medarbetare Vabbar Aldrig och Jobbar Alltid Mer än Heltid. Tyvärr älskar jag mitt jobb. Det är mest att de har en väldigt stor förväntan om att man ska vara tillgänglig hela tiden alltid och alltid till 100%. Svaghet är fult och hanteras inte väl av chefen. Nöt jag var hemma för vård av döende anhörig en dag (en enda!) fick jag eget samtal med chefen som ville att jag skulle berätta för alla medarbetare om jag blev frånvarande för att de då lättare kan acceptera att jag är borta. Detta skulle då även gälla sjukdom. Det blir det INGET av med och jag väljer att hålla tyst och ljuga mig blå. Nu är det dags för ÄP och återföring och jag rådbråkar min hjärna för fullt efter godtagbara lögner. Ringa sig sjuk är inte ett alternativ, det gör bara dåliga medarbetare och jag får redan fått skit för att jag varit sjuk två gånger i år. Inser jag att det är helt jäkla galet och att jag inte borde jobba kvar nu när jag skriver det här..? Ja. Men jag måste ha en fast anställning om jag blir gravid känner jag och kan inte riskera den här.. måste ha ekonomisk trygghet gör mig o ett eventuellt knytte. Summa kardemumma, jag förstår dig, o just den här bristen på kompetens i att hantera hur man mår när man öppnat sig (för min förra chef visste om när jag hade cancer och han reagerade precis som din gjort här när jag väl tog slut i energi ork och.. mod) gör att jag hellre lämnar dem utanför. Det BORDE vara rätt sak att informera. Men jag pallar inte besvikelsen och att lämna ut mig själv så om de ändå inte kan hantera det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj... ja du insåg nog medan du beskrev hur du har det på din arbetsplats att det är en helt sjuk miljö. det låter hemskt! Och allvarligt talat låter det lite olagligt. Vilken otroligt dålig arbetsgivarinställning till sina medarbetare!!! Självklart förstår jag att du vill ha en fast anställning med tanke på barn och framtiden, men jisses, finns det ingenting att göra åt det? Kan du använda (usch, fräser åt mig själv medan jag skriver detta) deras inställning att svaghet är kvinnligt mot dem, låter som en väldigt manschauvinistisk arbetsplats och kanske, bara kanske, kan idén om den ömma modern slå an en ton hos dem? Eller det kanske bara föder förakt det också? usch, hemskt att läsa om hur kallt du och dina kollegor blir behandlade, också att du genomgått cancer och fått denna behandling!! 0_o Hejar på dig!

      Radera