fredag 13 maj 2016

På Himalayas höjder bland Alpackafåren

Fy fan vad det suger RÖVRUMPA att vara barnlös. Alltså, det når ju helt episka proportioner detta! Jag fattar inte varför inte varenda ofrivilligt barnlös inte har ett f-ing TV-TEAM efter sig, inklusive ett forskarlag som gör deltagande observationer och följeforskning i ett. De inre konflikterna får Freud att vända sig i sin soffa och tokböla ner i kudden av bitterhet för att han inte inkluderat barnlösa i sin forskning. Penis-avund?! Bft. Snarare penis overload. Fan vet om man nånsin kommer bounce back till ett normalt förhållningssätt till snoppar generellt och mannens stolthet specifikt. Alltså jag får nervösa ryckningar när han kommer ur duschen och snabeln svajar munternt när han vandrar genom lägenheten. Aaaaah! Där ÄR den! Måste jag göra nåt med den nu? Vilken cykeldag är jag på? 

Så jävla absurt och en helt egen liten twist i barnlöshetsträsket som jag inte förutspått eller annat skulle bli en grej, liksom. Jag menar det stora svarta mörka hemska är ju en grej, men att inte kunna titta på min mans snopp utan att få ticks är ju lite speciellt, minst sagt.

En annan grej som är helt bananas i det här livet är den här kontrollen som man försöker skapa, i ett läge där man egentligen inte har någon kontroll alls. Du är helt i händerna kroppens förutsättningar i kombination med klinikens öppet-tider och kötider, och där i det snäva utrymmet försöker du ändå navigera, skapa en känsla av kontroll, bestämma när det ena och det andra ska genomföras. Det vill säga, när nästa försök ska ske. Och i det, kommer nästa härliga twist of barnlöshet - du börjar på fullt allvar reda i kalendern utifrån premissen "När skulle det passa bäst att få ett missfall?" Kanske inte med den uttalade tanken, men helt klart med förutsättningen att när står jag bäst rustad inför att få ett minus? När blir fallet som lägst? Kan jag ta ett slutet av maj-minus när jag ska på möhippa, eller passar kanske ett midsommarminus bättre? Eller hur vore det med ett litet muntert "kicka igång hösten med ett minus efter en hel sommar av nerver, längtan, väntan och oro"- vore inte det nåt att berätta för barnbarnen? För ett plus är ju liksom alltid välkommet, that goes without saying.

Min psykolog sa till mig nu sist, när jag försökte reda ut om jag ska göra mitt sista stackars frysförsök nu, om en månad, i augusti eller typ... finns i sjön liksom: "Alla tillfällen passar bra för ett plus. Inget tillfälle är bra för ett minus". Det har hon förstås jävligt rätt i och utifrån det har jag kommit till slutsatsen att vi kör på. Vi rockar så det ryker.

Då kom nästa inre konflikt, är det inte det ena tankemonstret man måste ha ihjäl så är det fanimig det andra. Och här kommer ett inte så litet tankemönster. Proudly presenting: DEN STORA SKULDEN. Subtitle: Tjejen som umgicks med Alpackafåren på Himalayas höjder.

Jag har varit inne och nosat på det här förut, skulden som kommer med barnlöshet och alla remedys alla ska provas hela tiden. Jag vet tjejer som äter typ 14 kosttillskott om dagen, inte har tittat på socker eller produkter med E-ämnen eller ens andats på en ananas veckan före mens men tokäter veckan efter ägglossning (yes, it is true...do not get me started), går regelbundet på akupunktur, inte rör alkohol och börjar varje dag med att kliva upp på en bergstopp och göra yoga i gryningen med alpackafåren bräkande i bakgrunden. Typ så. Eller nej, jag vet inga tjejer som gör så. Men jag vet att vi ALLA brottas med den tankemodellen. Att vi kanske borde.

Och sen förra försöket misslyckades hade jag en sån bild av mig själv i huvudet. Jag såg mig själv i mjuka flygiga tyger i jordnära färger, barfota tassandes utmed strandkanten, stirrandes mot horisonten, smekandes min livmoder med ett harmoniskt hemlighetsfullt leende, efter att jag druckit morgonens brygd av spenat och ingefära, komplett med en liten örtkvist på toppen. Typ så skulle jag leva månaden fram till nästa försök. Jag skulle inte röra en droppe alkohol, jag skulle meditera, jag skulle äta nyttigt och yoga tre dagar i veckan.

Vill ni veta hur det blev? Det fattar ni redan va? Jag har mulat in chips och annat mög helt ohejdat och druckit vin som om det inte fanns en morgondag. Jag har mediterat två ggr under extrem stress där jag öppnade ögonen var tredje minut för att jag fick för mig att nån stod på balkongen och tittade på mig (tvångstankar much?) och så har jag varit på yoga en gång då jag stukade tån när jag vi skulle värma upp fotvalven. Hrm.

Och imorse, efter en mycket blöt och oplanerad jobbafterwork, hände det plötsligt. Tror ni inte att ägglossningshelvetesstickan SLOG OM imorse eller?! På dag 12. Jag är inte REEEEDOOOOO grät jag. Jag är inte VÄRDIG! Jag är inte FÄRDIG! Jag är tjock och ohälsosam och har inte mediterat på en klippa och embryot kommer VÄNDA I DÖRREN till min oharmoniska vinmarinerade livmoder.

Så startade jag denna fredag. Sen ringde jag mamma och grät i en timme om att jag inte förtjänar att bli mamma. Sen ringde jag min bästa vän och tog ett djupt andetag för att göra detsamma, men jag hann knappt två minuter in i min berättelse innan hon avbröt mig, och totalt avfärdade mig, med ett ohejdat spontant GAPFLABB.

Det var så förlösande och det kanske låter taskigt, men det var det inte. Det var oerhört kärleksfullt. Jag är så djupt nere i träsket nu, så deprimerad och utmattad, så inne i bubblan, så jag ser inte klart längre. Hon garvade och gratulerade mig till en blöt kväll och tyckte att det lät som ett mycket sunt val, given the circumstanses, att leva på och göra så gott jag kan för att koppla av, i en så hårt pressad situation som jag är i. Hon påminde mig att folk blir gravida under de mest fruktansvärda omständigheter. Och med sin knivskarpa analys och tunga konstaterade hon, att det är ju bara att återigen gratulera de starka normer som omger moderskap och kvinnlighet och vad en Riktig Kvinna och Öm Moder (TM) ska leva  upp till, apropå att bara äta spenat i en vecka och FÖRTJÄNA sin graviditet, försaka allt och leva asketiskt och uppoffrande så att en till slut kan välsignas med detta mirakel. Det är en norm, Fru Infertil, påminde hon mig. Inte sanning. LEV PÅ! Hon är själv barnlös, by her own choice, och har mött så mycket föreställningar och normer kring det, och det är märkligt egentligen hur hon som inte vill ha barn, har blivit mitt bästa och närmsta stöd.


Så, med det sagt, here we fucking go again. Jag har ringt kliniken och bokat tid för återföring av mitt sista lella frysbebbe. Jag har gjort två färska återföringar och en frys. En frys blev inställd, så rent mentalt känns det som att jag gjort fyra ivf-försök. På cirka åtta månader. Ja, jag är trött. Och tog mig just ett glas vin. Så tänk på Fru Infertil när ni får dåligt samvete för att ni inte lever som Jon Kabat-Zinn och Yoga-Girl. Var som Fru Infertil. Wining, Whining, and Dining will solve this crizis too.


14 kommentarer:

  1. Shit vad klockrent skrivet Fru infertil! Mitt i prick! Lika bra att köra på, jag håller alla tummar jag har för att denna resa för er tar en ny vändning inom kort✊✊✊✊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack dear!!! Håller tummarna jag åxå!

      Radera
  2. Kära fru Infertil. Jag brast i skratt när jag läste om synen på penis för är ju så. Herrejisses vad vrickat allt blir! Å hur man lever, ska avslöja en sak. Mitt big nono är att jag röker ibland(inte nu såklart) men när de känns tungt å hopplöst..ja då kommer den där giftpinnen väl till pass. Å jag var just i en stor hopplöshetsbubbla inför senaste försök. Så jag rökte. Ca 3 per dag UNDER ivfstimuleringen! Men jag orkade inte, jag ville bara slappna av. Tog 2 cigg kvällen innan äggplock..hade en hemsk dag med allvarliga möten så de gick inte att hålla emot, eller gick å gick, jag sket i det för skulle ju ändå inte gå vägen precis som alla andra gånger. Men nu är man här, just nu iaf å ännu på tjocken. En nära vän i stallet säger ofta "Det var ciggen! Det var dem magiska ciggen!" Det vette fan men med det sagt, lev. Gör det du mår bra av, det du känner för å inte det du MÅSTE för annarskommerdetgååthelvete. Jag håller tummarna för dig/er å det är dags med ett plus sedan länge. Hoppas det blir nu ❤❤🍀🌸

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket otroligt fint meddelande och jag ska säga att även om jag inte tror att ciggen varken gjorde bu eller bä till det här försöket ,så gjorde det nåt med ditt välmående och ork. O kanske ffa ork att göra om det igen, om det inte hade funkat. Så säger iaf min psykolog (o hennes ord är min lag!) att det viktigaste är att göra grejer så vi STÅR UT, eftersom ivf är en upprepningsbehandling. Jag själv har slutat snusa vid varje behandling och börjat igen däremellan, och varje gång har slutdatumet skjutits fram. Första gången slutade jag snusa när jag började med stim-sprutorna. Andra gången slutade jag när jag var fyra fem dar in på stim. Vid frysförsöket slutade jag snusa samma morgon jag satte in embryot. Och nu denna gång, knappt fyra veckor senare, har jag faktiskt inte börjat däremellan, även om jag längtar intensivt och behöver mina bästa vänner. Men nu hann ju abstinensen gå över, och att både ruva och ha abstinens efter att ha slutat cold turkey sist gång, det gör jag inte om.

      Jag är så glad att det gått vägen för dig, har följt din resa och känner mig lite besläktad med dig nästan då vi hade liknande upplevelse med kemisk graviditet, även om vi inte har samma förutsättningar i övrigt. Tänk att du blev gravid, det håller jag fast i. Hoppas hoppas!

      Radera
  3. Du har skrivandets gåva! Jag har varit i dina skor, men har nu faktiskt - det är så jag knappt tror det själv - fått en liten son genom ivf. Svårt dock att sluta följa din blogg för du skriver så bra, och jag antar att jag fortfarande bearbetar den tuffa tuffa tiden. Som kommer ta slut för dig med. Det finns alltid ett slut och en början på ett nytt, bättre (för det kan inte bli värre), kapitel hur det än går. Men det är svårt att se när man står mitt i. Tyckte iaf jag.
    Jag önskar dig allt gott o du, plötsligt vänder det. En jkla klyscha, men det gör faktiskt det! Och då min vän ÅTERVÄNDER Livet igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack tack tack!!! Precis så säger psykologen. Att livet kommer att återvända. Jag håller fast i det så intensivt, för det liv jag lever nu, o den människa jag lever nu, är en skugga av mitt forna jag.

      Varmt grattis till din lilla son.

      Radera
  4. Sååååå bra skrivet. Dina inlägg får mig att gapskratta och fälla en tår omvartannat. Jag tror på att leva som vanligt. Ändrar man sitt liv för mkt under ivfförsöken så är det ju ännu svårare att kunna tänka på något annat. Och hur upfuckat ens sexliv blir. Jag vet inte om det någonsin kan bli normalt igen efter några sådana år. Håller verkligen tummarna för er frostie!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jag själv både skrattar o gråter när jag skriver dem, ska du veta. Tack för din kommentar och för dina tummar!!!

      Radera
  5. Aaaah älskar dina inlägg! Amen

    SvaraRadera
  6. Du har verkligen gåvan att sätta ord på så mycket jag kände/känner. Ett stort lycka till och varma kramar ❤

    SvaraRadera
  7. Vilket bra inlägg. Önskar ibland att folk i min närhet ska förstå vilket helvete detta är, funderar på att be dom läsa det här inlägget för att fatta. Vi lyckades med ivf 1 men förlorade barnet vecka 20 i januari i år, varför vet jag inte, den sparkade för fullt där inne och vi trodde att det var lungt när man kommit så långt. Skulle köpa barnvagn på helgen efter..Men läkarna förklarade det som ren otur, sånt som tyvärr händer ibland och de vet inte varför. Det är det värsta vi varit med om och då har vi ändå varit med om en hel del tidigare. Känns knäppt då inte många vågar prata med mig om det, och hos kollegorna känns det som de tror att jag skulle vara ledsen en dag och sen vara glad igen. För i helvete människor känner jag! Jag behöver helt klart prata! Speciellt när jag själv väljer att ta upp ämnet men ingen säger något tillbaka. Vad är det med folk? Jag känner igen attacksorgen och pendlar mellan att vara där, i ett svart hål och ha dagar när jag faktiskt mår ganska bra (när jag vet att ivf är på väg eller igång) Vi har gjort ivf 2 nu som inte gick vägen och nu i juni ska vi göra fet om embryot överlever och om min mens inte ballar ur och kommer för sent lagom till de har sommarstängt (!) Jag hoppas att ni lyckas och att ni får vara med om allt det där som alla borde få uppleva! Gör det som får dig att må bra så ska jag göra likadant (hade senast igår ångest för att jag drack två glas vin). Mår bättre av ditt inlägg och ska ev ta ett glas till ikväll :) Lycka till! Jag kommer att hänga med dig här! Kram Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, det gör mig verkligen glad att inlägget gav något. Jag har själv suttit och varit när att dela inlägg på facebook, så att alla får se hur jag har det, både egna och andras inlägg när någon annan formulerat det där som inte låter sig kläs i ord. Men jag vågar aldrig fullt ut, jag orkar inte att alla ska veta. Det handlar inte om att skämmas, utan om integritet, något jag tror en del ibland misstar för en skam.

      Jag är så ledsen att du varit igenom att förlora ett barn. Beklagar verkligen sorgen :( Kan inte föreställa mig hur det känns och har inga ord till tröst annat än stor empati och förståelse för att både attacksorg, smygsorg, vindrickande och förnekelse... Jättekonstigt och stor igenkänning detta med att ingen säger nåt fast jag själv tar upp ämnet om och om igen... o när jag ifrågasätter det får jag höra "trodde du inte ville prata om det" ?!?! Öh. JO. Önskar folk kunde hellre då stå för att det är dem som inte vill prata om det, istället för att skylla det på mig. Såpass ärliga kan de väl ändå vara så att de inte lägger också den bördan på mig. Men det har visat sig väldigt svårt.

      Jag hoppas det bästa för dig och att såväl tajming som tur ler mot er, så att ni snart får välkomna en bebis till denna värld. Tänk att nåt som är så självklart för så många människor, är så ouppnåeligt svårt och tungt för några få... Kram.

      Radera