Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 3

Det är som en damm som brustit, nu när jag börjat öppna upp om hur det egentligen känns att vara mig, Fru Infertil, i detta barnlösa bara liv. 

En sak jag inte berättat om, är de rent fysiska symptomen som kommer sig av ofrivillig barnlöshet. Eller alltså, jo, jag har ju berättat nogsamt om hur det känns att genomgå behandlingarna, hur det spänner och drar och sväller i magen, om näsblod och huvudvärk och kåtheten (hehe, inser nu jag inte berättat om den förresten? The big PIRR när man går på gonal-f och Kåta Gun som inträder lagom till Ovitrellen? Eller? Hahahah det får jag ta en annan gång :)).

Men jag har inte berättat om the everyday life och hur just min sorg och smärta kanske inte kommit ut genom munnen, men ändå gjort sig smärtsamt påmind, i munnen.

Det började sommaren 2014, jag var på Mallorca med min mamma och en av mina bröder. Eftersom jag har tio tusen syskon har min mamma på äldre dar börjat ta med sig en eller två av oss i olika konstellationer på resor (på hennes arma pensionärsinkomst, bless her!) och särskilt oss ungar som ännu inte har egna kiddos. Eftersom hon är barnvakt och typ dedikerat sitt liv åt mina syskons barn, antar jag hon vill make up for sin frånvaro då och då gentemot oss "ungdomar" som ännu inte har barn. Så, hon tog med mig och lillbrorsan till Mallis. Och vi solade och drinkade. Och jag fick en besvärlig hangover. Som satt i. Och satt i. Och aldrig gick över. Jag hade DÖDENS HUVUDVÄRK i en vecka. Det var den sommaren vi inlett en utredning men hamnade i sommarskarven, dvs vi gjorde en del tester före sommaren, men fick vackert vänta på nästa tid till efter sommaren, och jag hade fortfarande inte gjort själva spolningen (vet ni vad det är? De kör igenom nåt medel i äggledarna för att kolla så de inte kloggat igen. Och nej, det är inte..... skönt.....) och därmed var vår utredning inte avslutad ännu.

Men jag satte inte ihop huvudvärken med min utredning, eller barnlösheten för den delen. Jag bokade istället tid på vårdcentralen akut när jag kom hem. Hjärnblödning? Cancer?

Klart en liten del av mig anade att huvudvärken kom sig av stress och jag googlade mig blå om fingrarna. Och så stötte jag på vad jag trodde var svaret. Spända käkar. Kan komma sig av återhållna känslor, sorg, stress, smärta. Och när käkarna varit spända för länge sätter det sig i huvudet. Vilket sätter sig i käkarna. Etc.

Jag sjukskrev mig i en vecka, ringde jobbets sjukgymnast och fick övningar att göra - för jag skulle på en VIKTIG TJÄNSTERESA (kul att jag idag inte ens minns vilken det var, så viktig var den i efterhand) och så satt jag där på flygplanet och gjorde övningar.

-Sträck ut tungan, sa sjukgymnasten via telefon. Är tungan räfflad på sidorna? Liksom gropig?

Heck yeah, det var som en tandsåg!

Så därav diagnosen som ställdes. Spända käkar. Jag gjorde mina övningar och det gick över efter ytterligare bara tre till fyra dar. Men totalt hade jag migrän och så spända käkar så jag inte kunde tugga i nästan två veckor. Det skrämde mig.

Hösten gick, men så till jul kom det tillbaka. Käkarna började spänna och dra. Juletid, usch ja, alla barnlösa vet ju hur det känns då, även om jag själv inte satt ihop ett och ett riktigt då. Trodde det var jobbstress, men jag fattar ju nu vad det var. En jobbig jävla jul med alla drömmar och tankar och rädslor som ackumuleras då. Men tack vare mina övningar kunde jag motverka det hyfsat.

Plötsligt nästa sommar kom det tillbaka, det sa totalstopp i käkarna.  Jag spenderade en hel helg på en jävla tränings/spaweekend i Torekov tillsammans med min man och hade sån satans huvudvärk så jag nästan tuppade av. Och då ska man veta att jag är en bastant lady, alltså stark, alltså together, jag orkar alltid. Men man måste inte vara Dr Phil för att fatta att jag var spänd inför en sommar där jag skulle börja med min första IVF.

Sedan dess har jag haft återkommande besvär med käkarna och huvudvärk. Jag märker när det är på gång direkt, och genast släpper jag loss käken som sjukgymnasten lärde mig, och jag låter den svänga fritt och pendla fram och tillbaka och räcker ut tungan och gör alla möjliga sorters övningar (mmm very sexy.... ;)) så det har aldrig igen blivit så illa som det var den sommaren på Mallorca eller på träningshelgen. Det har flyttat på sig istället, nu är min nacke och rygg spänd som en jävla fiolsträng, och jag förstår ju, Fru Infertil är många saker men dum är hon baske mig inte, jag fattar ju att det är spändheten som flyttat på sig bara. Jag har inte gjort ett enda dugg åt grundproblematiken. Så det sätter sig bara nån annanstans...

Men ibland tänker jag på dessa mina spända käkar och tackar dem. De tvingade mig att göra ett tvärstopp och de hjälper mig ibland att se att jag mår dåligt när jag själv inte ens vet om det. Mitt i ett samtal med en människa, eller i en situation i fikarummet på jobbet, eller när jag kommer hem från jobbet och tror att allt är OK, kan jag känna hur de det drar i käkarna, hur jag låst dem. Och jag fattar då, att något är på gång. Nu är det jobbigt. Backa ut. Ta skydd. Vila.

Så kan det också kännas att vara ofrivilligt barnlös. Väldigt fysiskt och konkret i vardagen.