lördag 12 mars 2016

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Del 1

Att bara skriva rubriken får mig att ta flera djupa andetag. Jag stirrar på rubriken, känner efter, backar ut, och undrar hur i helsicke det här inlägget någonsin ska bli skrivet.

Fru Infertil hade nämligen ett mycket allvarligt och djupt samtal med min man häromdagen. I tre timmar typ. Och då insåg jag ett par saker, jag nog egentligen länge vetat, men kanske inte satt ord på.

Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? Well YOU TELL ME, how the heck should I know, jag har inte känt efter sen typ 2013?!?

Jag har stängt av. Stängt in. Tonat ner. Låst dörren. Det där vill jag inte närma mig. Jag gråter typ aldrig. Sitter aldrig och funderar på hur det känns eller hur det är. Don´t get me wrong, jag pratar ASMYCKET om att vara barnlös. Min man och jag diskuterat det obehindrat, fritt och mycket här hemma. Men nu gick det upp för mig att vi pratar aldrig OM att vara barnlösa i sig. Vi pratar om administrationen kring att vara barnlös. När göra nästa försök, hur många ägg blev det, undrar hur mina hormonnivåer ligger, hinner vi göra detta innan sommaren, hur många ivf:er orkar vi, om vi blir gravida i april när föds bebisen då skulle vi inte till Hawaii sa vi om det sket sig, om vi flyttar det läkarbesöket till tisdagen så kan jag dricka vin på lördagen och sen kan vi göra fryset på.... etc etc etc.

Så vi planerar, diskuterar, och vi pratar ofta om saker vi möter i vardagen som är tunga, nu är flera på mitt jobb gravida och dessutom jobbar de i min grupp och jag arbetsleder dem, hurra hurra, och typ ALLA mina vänner är gravida, nummer ett eller nummer två och det ger ju upphov till typ tiotusen jobbiga situationer på daglig basis. Som jag sväljer. Och åker hem och rantar ut till min man. Så är livet liksom, jag kan inte gå in i eller upp i varenda jävla känsla av ledsenhet, utanförskap eller ilska eller oro eller rädsla jag känner, det går inte, jag skulle gå under.

Men nu hjälpte min man mig att inse, att det här skyddet jag har satt upp, skyddar mig egentligen inte ett dugg. Jag har redan gått under. Eller här näsan precis under ytan. Konstgjord andning. Deer in the headlight. Scared shitless, helt fryst, stängt ner allt, andning och hjärtslag går på något slags zeninspirerad meditativ varannan minut-nivå, är det som att jag vegeterar.

På ytan blomstrar jag förstås. Jag sköter precis allt som tidigare. Jag går upp helt i jobbet och har aldrig presterat bättre. Jag reser och festar och bjuder på middagar. Jag skrattar och skojar och härjar och planerar och bokar och ringer och lever om. På ytan. Inuti, pågår något annat.

Vet ni, jag kan inte ens vara ute och promenera i mitt vackra område längre. Vi bor utmed hamnkanten, breda fina trätrottoarer, milsvida hamnpromenader, massa underbara fik och bibliotek och butiker,  allt perfekt anpassat för föräldraledigheten. Min man jobbar i området, så jag kan promenera bort till hans jobb med barnvagnen varje dag för en gemensam lunch. Har jag tänkt och planerat och drömt. Så insåg jag bara häromdagen att jag hatar det här området nu. I recent it. Det har svikit mig. Och jag kan inte ens längre gå ut på en promenad i det.

Jag vill inte längre umgås med mig själv. Ensam själv. Jag tycker inte illa om mig, per se, jag tycker inte heller särskilt mycket om mig, jag tycker nog inget alls,  det är mest att jag inte vill vara ensam med mina tankar, i den situation jag är i. Jag förnekar den, kör på, förtränger, håller mitt sinne och mina fingrar ständigt upptagna. Med att skriva, messa, instagramma, surfa resor, boka, avboka, administrera, fråga den och den om vi kan ses då och då, kolla upp det ena och det tredje, surfa upp hemnet, kolla bra filmer, u name it, I do it. Bara jag slipper göra ingenting.

Jag är medlem i ett spa. Det ligger 50 meter bort här i mitt lyxiga underbara område. Jag älskar att basta. Förr gick jag dit ofta och satte mig i bastun med lite hårinpackning. Bara för att det var gött... Bara för att få en mysig stund. Nu kan jag inte tänka mig att gå dit längre. Jag vill inte sitta i den där bastun och svettas ensam med mina tankar. Jag vill inte släppa fram, släppa ut.

Jag har slutat gå på yoga av samma skäl, men gick faktiskt dit för en vecka sen för att face my fears. Det gick bra, men i slutet av meditationen när vi alla skulle sjunga nåt indiskt mantra eller vad det kan ha varit, brast jag plötsligt ut en mycket intensiv STORGRÅT. Jag fick böja mig ner och hulka rakt ner i mina händer. Sen gick det över, lika hastigt som det kom. Min vän som var där med mig, strök mig lite på låret efteråt, men jag bara ignorerade det och nämnde det inte med ett ord efteråt. Ja, så nära ligger det. Den enorma onämnbara sorgen. Just ligger ytan, där ligger den och väntar, redo för mig att släppa ut, när och om jag vill och orkar.

Jag har nog inte ens varit riktigt medveten om att jag inte släpper ut den. Jag går hos psykolog var tredje vecka och jag tycker själv att jag är  i nära kontakt med mina tankar och känslor och jag har egentligen varit rätt nöjd med hur mycket i mitt liv som faktiskt funkar, och tyckt det varit jätteskönt att jag så sällan känner mig ledsen, rädd, förtvivlad. Så vad finns det då för poäng med att ändra det?

Jo, som min man påpekade, för att leva livet fullt ut. För att motverka depressionen som tagit mig i ett så hårt grepp. Klart jag inser att jag är deprimerad på något plan, att stänga av känslorna är liksom sign numero uno, men jag är inte så bekymrad över det. Tvärtom har jag varit tacksam för denna min försvarsmekanism. Men den är inte bara min vän, för den hindrar mig också från att ha det riktigt bra. Det är nog vad det egentligen handlar om, att jag inte vill träna, basta, läsa böcker, promenera i solen här i hamnen.  Varför?

Jag kan inte tillåta mig själv att njuta. 

(Stay tuned för Del 2 - här på Fru Infertil, Sveriges mesta barnlöshetsblogg.)

2 kommentarer:

  1. Kära du, modigt av dig att dela och skriva ner. Mycket blir verkligt i skrift som vara varit i tankar innan. Jag håller nog med din man, och som du skriver- du behöver ventilera. Vara i sorgen, fast det gör så jäkla ont. Det ska gudarna veta! Alla har sitt sätt att hantera svåra saker och kriser. Detta är ju en pågående kris att vara barnlös. När man helst av allt vill bilda familj, få barn. Ibland funkade det att sysselsätta sig, " leva som vanligt" det kunde till och med vara stärkande tyckte jag. Men så kom de där stunderna/ timmarna/ dagarna då det blev nattsvart. Då man kände sig så förbannat ensam. Längtan skar i hjärtat. Det enda som hjälpte då var att få gråta tyckte jag. Gråta, vara arg, vara för mig själv en stund. Jag lärde mig att efter det varit som värst kunde på något sätt nya krafter komma igen. Konstigt. Men ingen är ju likadan. För mig hjälpte det att prata med klinikens kurator var tredje v, det var min räddning! Även att vi som par gick dit ett tillfälle ( kanske fler om det skulle varit aktuellt) Nu efteråt kan jag känna att det var min räddning att jag hade samtalskontakten. Ta hand om dig och er.

    SvaraRadera
  2. Ett stort tack för dina ord. Jag kämpar verkligen med att vara i sorgen och inser först nu hur innerligt hårt jag försökt att inte vara i den. Sysselsättningen har varit just stärkande för mig, jag har verkligen excellat professionellt, och blivit en bättre ledare, kollega och även bättre på mitt hantverk.

    Jag träffar klinikens psykolog också cirka var tredje vecka. Vill eg gå oftare, men tänker det kanske är en vettig tid att låta gå emellan, för det här är en process som tar just tid. Min man och jag har varit där tre ggr ihop, och han ensam två ggr efter tvång av mig men det gav honom ingenting sa han. För egen del är det en livsnödvändighet, jag tänker mycket ofta på hennes råd och håller i dem som vore de livlinor. BACKA UNDAN är nog hennes vanligaste råd till mig, jag som är van att alltid gå efter, aldrig dra mig tillbaka. Jag är van att agera och handla för att ta mig ur situationer. Hon råder mig att göra det motsatta. Konservera energi. Betrakta mig själv som om jag hade en ständig förkylning, att jag har ca bara 80 % av min vanliga energi. Sen att jag inte lever efter det är ju en sak, men satan vad vettigt det låter.

    Att gråta och vara arg och vara för mig själv är min stora utmaning. Jag ska öva på det nu ordentligt framöver. Jag vill verkligen leva mitt liv fullt ut, med eller utan barn, och jag är totalt ointresserad av att stänga av, även om jag inser att jag fått så mkt övning på det så jag knappt vet hur jag ska klara av att backa bandet...

    SvaraRadera