måndag 14 mars 2016

En vän för varje väder

Alltså, backning, bättring, skärpning, uppstramning på Fru Infertil! Inser nu när jag läser igenom mina senaste inlägg att det sannerligen låter som att er kära fruga är strandad, lämnad och avdumpad på en öde ö mitt ute i ingenstans, långt bort från all civilisation, för att inte tala om nära relationer.

Det är ju verkligen väldigt orättvist beskrivet av mig, och ett typexempel på att bara se det där som inte funkar, snarare än att fokusera på det som faktiskt funkar. Inte bara funkar. Briljerar.  Bättring!

Helt klart är att en del av mina sociala relationer blivit knäppa sen vi gick in i barnlöshetens förlovade land, men då vill jag verkligen BETONA att Fru Infertil är en poppis höna med ett mycket stort nätverk. Jag känner mycket folk, träffar mycket folk, är i kontakt med mycket folk, håller kontakt med mycket folk, etc. Det är vänner och bekanta från alla möjliga delar av mitt liv, och jag är en mångsysslare av rang, så jag har verkligen samlat på mig en härlig brokig skara människor från såväl professionella som ideella som rena skära fyllesammanhang. Det är dessa relationer jag hänvisar till i första hand när jag berättar om konstiga reaktioner, kommentarer och frågor jag får (eller inte får) apropå barnlösheten. Och det har ju också förändrats över tid.

Men jag hade alltså som uttalad strategi redan från början, eller strategi och strategi, det är bara sån jag ÄR, can´t help it, jag öppnar upp och delar med mig. Inte helt vettlöst och till random folk på stan, och nog har jag känsla för vad som passar sig och i vilket sammanhang, men jag tycker att jag är en rätt bra people person liksom, folk brukar rätt generellt... ja men digga mig liksom. Många beskriver iofs att de blir lite rädda för mig initialt men hey, som feminist tar jag det bara som en ren och skär komplimang ;)

Hursomhelst, denna min strategi har gått ut på att jag på ett rätt okomplicerat sätt redan från början kunnat säga "o ja så vill vi ju gärna ha familj också" i sammanhang där den kommentaren varit lämplig, och så har det inte varit mer med det. (Plus att typ 90 % gissningsvis av alla personer i runt 30-40-årsåldern vill ju faktiskt på någon nivå bilda familj eller kan iaf tänka sig det, så det är inte en long shot eller ett dramatiskt avslöjande, har jag resonerat.)

Men så med tiden, så har den kommentaren mer dragit åt "jo men min man och jag har försökt få barn en tid, vi får väl se här hur det går" till "vi står faktiskt i en utredning just nu, vi får väl se hur det går..." till... nja här började det bli lite mer knepigt, säg att jag skalat av den allra yttersta kretsen men för resterande har jag ändå kunnat, om samtalet kommit på tal och vi ändå är hyfsat nära varandra, kunnat säga att det kan komma bli tal om en IVF-behandling här framöver, vi vet faktiskt inte riktigt, det känns lite jobbigt för oss just nu, men men, etc etc, hej hej.

Nå, med detta sagt, är det alltså en hel drös med människor som finns i våra liv som vet vad vi håller på med, så ska ju inte djungeltrumman underskattas heller. Och det är i dessa sammanhang som det blivit askonstigt, framför allt.

Men, och det är här jag erinrar mig att detta har jag inte varit helt ordentligt på det klara med, så finns ju också de där nära relationerna, som antingen är nära på mer daglig basis eller är nära av typen "vi hörs inte på fyra månader men när vi hörs så bara köttar vi ur oss allt!!"-  och i många av dessa relationer har jag funnit ett stort stöd, precis på det sätt jag behöver. Det har inte varit helt utan komplikationer förstås, heck, livet är svårt, och det ÄR svårt att prata om, såväl för mig som dem jag pratar med, och mina behov har ju också förändrats över tid, precis som de i sina egna liv möter egna kriser och förälskelser och allt vad som hör livet till liksom. (Och jag har ju då inte alltid varit typexemplet på hur man lyfter en annan människa i kris, då jag varit fullt upptagen med min egen. Jag har varit som de flesta normal empatiskt begåvade människor är, stöttat upp just så mycket som jag själv orkar vid tillfället, ibland lite mer än jag orkar för let´s face it - det kan man kräva av en vän. Och ibland lite mindre än jag borde. Och let's face it - också det kan man förlåta en vän. Vänskap är givande och tagande och förståelse för olika faser. Tänker jag. Tyvärr har min egen fas dock blivit en långroman a la Knausgård dränkte sig just i närmsta å av avundsjuka...)

Det finns vänner till mig som inte riktigt klarat varken alla toppar eller dalar under den här perioden, men som någon slags BASLINJE har de alltid funnits där. Jag har kompisar som haft svårt att festa med mig och ha riktigt roligt, och som gått in i en bekymrad Hur mååååår du???-min varje gång vi setts, vilket ibland funkat utmärkt för mig och ibland gjort mig inte så lite frustrerad. Och så har jag de där vännerna som inte kunnat få ur sig ett enda känslosamt ord, mer än Herregud. Herregud!!!! och sen i tystnad sträckt sig efter champagneflaskan och sen bokat in en långweekend i London med mig. Och det har ibland varit exakt just det jag behöver, och ibland har det varit i osynk. Men som baslinke, oh my god vilket stöd.

Sen har vi långkörarna, de riktiga slitvargarna, som med samtal efter mess efter vinkväll efter lunch efter promenad efter veckor av tystnad efter kris efter glädje efter PANIKDESPERATION efter ångestältande.... genom allt har de stått där, i ösregn som i sol, alltid redo att erbjuda ett paraply eller en solstol, alltid redo att ta mina tårar eller min tystnad eller min schlagerstass. Det är de där personerna som faktiskt BURIT mig, och de har antingen redan funnits där nära från början, eller funnits i periferin och makat sig närmare. Bara stått där och skinit i all sin självklarhet, och varit redo att backa upp.

Min egen mor är ett praktexempel på en relation som visserligen var rätt nära, men verkligen också komplicerad, (som så många föräldra-barn-relation ju är) och under många perioder i såväl mitt som mina syskons liv har hon lämnat en del i övrigt att önska, support wise. Men inte i detta fall. Alltså min mamma får ALLA RÄTT av mig. Hon har dundrat fram som en jävla ångvält, inte stannat vid något, inte tvekat vid något, sagt fel och sagt förlåt och sagt rätt och sagt förlåt och tassat på tå men ändå stått där som en jäkla hoppborg av comfort, och där har jag kunnat bounza runt som en liten tott när jag så önskat. Och så har jag kunnat tokbacka ut när jag så behövt. Hon reste hit femtio mil för att vara med mig under min första ruvning, stod på standby, och jag begrep först i efterhand (så jävla självupptagen blir man ju när man ruvar) att hon varit här bara för min skull, och att också hon grät när det inte gick vägen. Det såg jag inte då, när jag tvingade henne att stå i ljuset av min köksfläkt och tillsammans med mig stirra på de sju graviditetstester jag hade, som uppvisade Fifty shades of spökstreck allihop. Gardinerna var nerdragna, det var disk och skit överallt, jag var crazy test lady och kunde inte gå till jobbet, och mamma stod bredvid och vände och vred på tester i ljuset av fläkten.... Så grät hon, när jag inte såg. Eller förstod.

Det är egentligen bara två nära relationer som gått helt i kras. Eller kras och kras. Gått in i en total stand still, helt utan kontakt. Jag sörjer dem intensivt. Men jag räknar också mina skatter, trär upp dem en efter en som smultron på sommarens mest dyrbara strå, och så vill jag verkligen intyga......:

Det finns dem som bär när åskan går. 
Det finns dem som lyssnar fast de inte förstår.


(Och här ska många i vårt ttc-community på instagram liksom här i kommentarerna känna er VÄLDIGT träffade. Ni kan skriva ut det här inlägget och sätta upp på kylen som ett diplom. Certified Infertility Friend. Det är vad ni är. PUSS!)

8 kommentarer:

  1. Vart lite ledsen av ditt inlägg, men absolut inte pga dig, utan en påminnelse om hur lite min familj och vänner bryr sig faktiskt. Svärmor är iaf där, men smärtan och saknaden efter min egen familj vart väldigt påtaglig. Vi har bestämt att hålla behandlingen och allt runtikring för oss själva nu, för jag är hellre utan stöd än får något halvdant eller fejkat.

    Fint att du har din hejjarklack, det är viktigt som sagt. Du och andra tjejer i samma sits gör allt lite lättare för mig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, o nu blev jag ledsen. JAG bryr mig om dig. <3

      Radera
  2. Du skriver så fint om din mamma. Jag blir rörd och tänker på min egen mamma som naturligtvis också har gråtit över det jag behöver gå igenom, men hon har aldrig visat mig det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var tufft för mig att skriva det om min mamma. Jag började på ett inlägg för ett halvår sen som heter "Om min mamma" där jag tänkt berätta om scenen ovan och lite annat, men klarade aldrig skriva det. Så jag är glad att denna del kom med i detta inlägg, när jag ändå var igång och soulsearchade. Det var en berättelse jag ville dela med mig av. Tack för din kommentar.

      Radera
  3. Grym blogg, tröskat igenom massa inlägg och det är så himla skönt att kunna ta stöd i att man inte är ensam (för det KÄNNS ju djävulskt ensamt). Själv har jag bara berättat för ett par människor för att jag inte pallar frågor osv och då blir nätet ett lufthål. Väntar själv på att dra igång IVF1, får väl se om vi hamnar i samma fas på ett ungefär :) Good luck!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria, glad att du hittat hit och att du gillar bloggen, och ffa att du känner dig lite mindre ensam. Hur har det gått, har du fått komma igång ännu?

      Radera
  4. Alltså hej på dig och TACK. Håller på att plöja alla inlägg här, och du skriver ju fantastiskt bra och sant och ja. Jag vet inte. Jag och min man har hamnat i den här snurran också, och då är det så jäkla skönt att hitta någon som skriver om det på ett sätt som du gör. smart, enkelt, bra. så tack för det och: jag kommer hänga här en hel del framöver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså hej själv och TACK tillbaka för att du skriver så fint till mig. Blir helt mallig!! Du är varmt välkommen att hänga här!!! :)

      Radera