lördag 14 november 2015

Att bli förälder - eller sluta önska mig att få bli förälder?

It's been a rough week, minst sagt, men nu tror jag att jag vädrar morgonluft. Eller i alla fall något som inte är unken källarmögelluft...

Jag har fått stress-symtom igen. Det händer mig ibland. Käkarna spänns. Inte på natten säger tandläkaren, men på dagarna känner jag hur det börjar dra och sen drar det lite mer och till slut är hela käken helt stenhård. Och sen sätter det sig i huvudet. Och så blir jag stressad för att jag känner det i huvudet, och så spänner jag mig ännu mer. Suck. Vin gör saken både bättre och sämre. Bättre för att jag slappnar av i käken när jag tar ett glas, sämre för att jag får huvudvärk dagen efter av vinet. Så det är bara att välja ;)

Livet för en ofrivilligt barnlös handlar inte bara om barnlöshet, förstås. Det förstår ju vem som helst, och kanske särskilt ni som själva är i det. Allt annat rullar på som vanligt. Vi har familjer, vänner, liv, med helt vanliga kriser och konflikter. För Fru Infertils del låter kortlistan som följande: mina egna föräldrar har separerat i höst och sålt mitt barndomshem. Nästa helg far jag dit och säger hejdå till huset. Det är redan tömt. Vi får se hur det känns. Min mans föräldrar går igenom en helt egen mastodontkris med en sjukdom som smärtar. Två av mina nära vänner har "brutit" med mig känslomässigt. Eller jag med dem. Jag vet inte. Det blev knorvigt när jag blev infertil. Och så har vi min allra bästa bästis som nu är i vecka sex, och som är så hysterisk över sin egen graviditet och nojar över grejer så hon fått söka psykolog. Och jag försöker stötta så gott jag kan. Vilket jag förstås inte kan. Julen är på inrullning och Fru Infertil bantar för att ha så lågt BMI som möjligt när nästa IVF drar igång, vilket den gör på julafton. Kul jul...

Ja, jag vet också att världen brinner och i morse väckte min man mig 06.15 och sa "Det har hänt nåt fruktansvärt i Paris!!!" Det går inte att ta in. Mina egna sorger och problem tynger mig och jag funderar så mycket på vad det innebär att vara människa. Jag vill så gärna släppa på ilskan och bitterheten, lämna den bakom mig, och låta det som komma skall komma, and meanwhile; fokusera på att göra världen till en bättre plats. Tänk om jag kunde det? Med all min kapacitet, pengar och västerländska vithet.

Det är vad jag vill.

Men vad gör jag?

Tog just ett långt ljuvligt bad och drack ett glas vin. Nu står min man i duschen och lyssnar på Volbeat och sjunger med. Ljusen är tända och vi ska ha datenight. Vi ska till en närliggande tapasrestaurang, och gudarna jag inte längre tror på ska veta att jag är tacksam för det jag har. Jag är också innerligt arg för det jag inte har. Jag känner mig satt i mitt eget slags undantagstillstånd och bara jag kan ta mig härifrån. Är barn en mänsklig rättighet? Nej. Värme, trygghet, mat och vatten är det dock. Och allt detta har jag. Och ändå är jag så oerhört oerhört olycklig...

Jag vet inte vad jag vill mest ens. Bli förälder- eller sluta önska mig att få bli förälder? Det är just nu det senare som gör mest ont. (No, I wont use the M-word.... it hurts to much. I never use it.)

Vad gör mest ont för er? Förstår ni hur jag menar när jag försöker skilja på de tu? Jag har alltid vetat att jag ska bli förälder. Jag är för BRA för att inte vara förälder till någon ;)Men det vore så sjukt skönt att sluta hoppas.

7 kommentarer:

  1. Förstår precis hur du känner! Delar många av dina tankar och tur är det väl att man har det där vardagliga "kriserna" så att man kan fokusera på att lösa dessa och inte bara på att lösa gåtan kring barnlängtan!
    Önskar er en fin kväll! Vi äter också tapas här ikväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej kära Min längtan. Fint nick :) Helt sant att vardagliga kriser också kan flytta fokus lite, vilket är väldigt skönt! Jag, som i vanliga fall är ett riktigt kraftpaket i både mina egna som andras kriser, märker dock hur jag inte riktigt orkar. Jag har inte samma "flås" som tidigare. Kanske för att jag springer ett evighetsmaraton.. Kram på dig!

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Åh jag förstår precis! Jag skapar smärta någon annanstans, en sån typ av smärta som jag kan adressera, åtgärda, fixa till. Det får mig att fokusera, känna att jag har kontroll. Vi har försökt länge (2012) så jag har hunnit ställa till med en del, mest drastiskt genom att säga upp mig från jobbet (och jag är då en hyfsat hårdkodad karriärist). Första gången var 2013 efter ett tidigt missfall som dessutom inträffade i direkt anslutning till att min pappa gick bort. Andra gången för ett par veckor sen vilket också var första gången jag började reflektera över beteendet... Så nu sitter jag här med spruta i magen samtidigt som jag filar på mitt CV och tackar min lyckliga stjärna för lång uppsäningstid. Inte så värst begåvat men samtidigt tillfredställande på ett härligt, kontrollerat sätt. Mitt eget sorts självskadebeteende, knäpp som jag är...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj shit, det var innovativt!! Mitt självskadebeteende har gått ut på att äta mig rund, vilket verkligen är belöning och bestraffning i ett. Gott när jag får göra det, men inte gott när resultatet visar sig, och dubbelbestraffning när det kommer till fertilitet. Så nu är jag i #bantaförbebis och försöker med all min makt hålla kroppen under kontroll så jag kan få så goda resultat så länge. Hittills med helt ok resultat :) Dock ej på pregg-stickan... Än. Har varken sagt upp mig eller flyttat eller gjort något annat "galet" och börjar längta efter en livsförändring. Är som att alla beslut utgår från "men tänk om vi är gravida då, då är det ju asaosmidigt att byta jobb". O så har vi hållt på sen 2013. El eg 2012, då vi bestämde oss för att börja försöka - så kom ett bröllop "emellan" bara så vi skjöt på det ett år. Lycka till med nya jobbet, det tror jag att du klarar jättebra!

      Radera
  4. Åh så mycket igenkänning, det där med att jag faktiskt är tacksam över det jag har samtidigt som jag sörjer över det jag inte har. Jag vågar inte ens närma mig tanken på att sluta önska bli förälder, för mig känns den framtiden än så länge för mörk och tom ut. Så just nu väljer jag att verkligen tro att jag kommer bli förälder en dag.

    Hoppas du får ett riktigt julmirakel :) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag väljer också att tro att det kommer att funka för dig! Det är lättare för andra, tycker jag. För egen del tänker jag mer att jag kommer nog säkert bli det, men via IVF isf. O då vill det ju till att jag får fler försök än bara ett, som det blev förra rundan.. Om det inte funkar med det första...

      Önskar dig dito!!! kram!

      Radera