Sång till Barnlösa

Vad ska jag göra? 
Ibland, ganska ofta, slår det mig. Det där onämnbara, ogreppbara, oförståeliga, att livet faktiskt är mitt, att det är fritt, och att jag haft jordens jävla rövröta som fötts till de förutsättningar jag har gjort. Jag har alla förutsättningar. Jag är intelligent och har en utbildning (två, aamof), jag har en bra karriär vilket ger en bra lön, jag har en stöttande partner och stabila lyckliga hemförhållanden, jag äger min bostad (ok, en del av den iaf, banken resten hehe) jag har inga fysiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar, jag har ett mycket stort socialt nätverk och flera begåvningar varav skriva bara är en. I´ve got it all.

Jag har bara inte.. en bebis. Jag är inte mamma. Jag orkar inte ens skriva de orden fler gånger än en, jag skriver dem väldigt sällan, för det gör alldeles alldeles för ont. Så vi nöjer oss såhär: Jag är utan.

Men paradoxen är, att jag med detta utan, också är med en stor frihet. Jag har en flexibel arbetsgivare som jag kan prata med, dessutom, och som helt säkert skulle ge mig ett halvår - ja rentav ett ÅRs tjänstledigt, om jag bad om det vackert.

Så - vad ska jag göra? Jag kan egentligen göra vad som helst. The sky is the limit! Eller okej... sååååå rik är jag inte. Vi har en slant tillgängligt på banken och det är allt. Efter det, har vi inget, men det är ju ungefär tusen gånger mer än de flesta andra  i detta land har, och en miljon gånger mer än en stor del av jordens befolkning har, och dessutom är vi vita, hetero (somewhat iaf) funktionsdugliga medelklass-akademiker. Vi kan bounce back from just about anything..

Så igen - vad ska jag göra? Jag kan göra nästan allt. Jag kan ta tjänstledigt och bo ett halvår och träna yoga på Filippinerna. Jag kan utforska Nya Zeeland och bo i varje hobbit-gryt. Jag kan lära mig spela piano. Jag kan gå i kloster. Jag kan stanna till på en strand och sen stanna till lite till. Eller vad med detta, jag kan ta lite paus då och då, gå ner till att jobba 75 % och spendera fredagarna på det spa jag har medlemskap i, eller bara läsa böcker och slappna aaaaaaav...

Men - jag gör inget av detta. 
Jag gör inget alls av det. Jag jobbar som f-n, eller iaf minst 100% och jag fortsätter prestera på minst hög nivå. Jag åker inte på några weekends, för jag vet inte om jag ska göra ivf då, eller föra in ett embryo då, eller vara deppig då, eller kanske blivit spontangravid då? Jag har pausat allt. Och jag har på ett sätt aldrig varit mer levande i nuet, än just nu. Paradoxalt jag vet, men jag är verkligen här och nu och två veckor framåt. Och så är jag i evigheten, i att det aldrig går. Samtidigt. Sjukt paradoxalt.

Så, vad göra? Pausa allt? 
Säga nej tack till nästa ivf (det har jag ju rätt att göra) och skjuta fram den till typ mars nästa år, och ta nov-feb tjänstledigt, och sälja frukt på en strand i Thailand till dess? Läsa franska i Paris? Klättra i Himalaya? Gå i tjänst hos en tibetansk munk?

Vad hade du gjort?
I detta enda liv, vi har att leva? För kanske, det kan ju rentav vara så, är detta en väldigt lång period i mitt liv. Kanske ska jag göra detta "alltid", eller som minst till biologin säger ifrån. Det är sjukt frustrerande, att inte veta om jag har 10 dagar eller 10 ÅR kvar av detta att spela på. Det är ett undantagstillstånd, som undantar allt i mitt liv. Men säg, ja tänk, att jag ska göra detta i sex år till, säg att om sex år smäller det till, vad ska jag ha gjort av dessa sex år till då? Det är just DET som skrämmer mig, och som jag tror skrämmer alla oss infertila.

Såg en bild på instagram häromdan. What scares you the most? It scares me the most, to be exactly here, in one years time..,


Precis. Just så. Jag kan tänka mig att vara PRECIS var som helst på jordens yta om ett år... Bara jag slipper vara exakt just precis här....