lördag 3 oktober 2015

Infertilitetsresan i änglabilder - så firar ofröbara jul

Kom i kontakt med en annan infertilitetsinstagrammare igår angående jultider och barnlöshet. Hon har försökt lika länge som jag, och har också samma jobbiga känsla runt jul. Jag tror att det är många av oss som känner så, att julen är extra tuff. Dels för att det förstås är och ska vara barnens högtid så våra familjesammankomster blir väldigt barncentrerade, och dels för att sociala medier totalt överflödas av söta lucia- och julbilder. Det är pepparkaksbak och tomtenissar och paket och utanförskapet blir så gapande stort.

Fru Infertil har sedan många år tillbaka tagit en egen jultradition. Vi firar själva, mannen och jag, oftast med ett besök hos vänner på kvällen, eller om en vän kommer till oss. Vi har det lite så i våra kretsar, många singlar och kompisar som av olika skäl inte vill eller kan fira med sina familjer, så vi skapar vår egna lilla brokiga familj runt jul.

Det har varit min räddning. Jag planerar julafton exakt som jag vill ha den, och i många många år har det varit en underbar tid för mig... Tills barnlösheten kom in i bilden. Här är ett av många exempel på det.

Den första jul jag firade med min man köpte jag en liten gåva i en kyrkbutik i Utrecht. Det var den sötaste lilla juldekoration jag sett, och jag ville att han skulle ha en sådan. Jag hittar ingen bild på den, men konstnären berörde mig så, att jag nästa år letade rätt på en onlinebutik och köpte ännu en liten dekoration i samma serie och gav till min man på julaftonsmorgon. Traditionen var inledd och året därpå samma sak. Så kom vi till året vi skulle gifta oss, och då slog jag på stort. Här är dekorationen han fick av mig:


Den heter "Promise Cake Topper" och är egentligen en tårtdekoration. Till denna figur medföljer en liten pappskylt med texten "Hold dear the promise of love". Vi hade den inte på vår bröllopstårta, utan istället står den på hans nattduksbord. Så kom alltså året vi skulle gifta oss och även försöka få barn. Det bidde ingen bebis det första året, men det bidde jul och nu vart jag helt säker på att det skulle bli en bebis nästa år. Varför skulle det inte? Så här är morgonjulklappen jag hittade åt honom:


 Den heter "Dance of Life" - för det var ju vad vi skulle möta detta år, helt säkert. Denna figur har med sig budskapet: "Dancing... twirling the magical miracle of life". Lite kaxigt, inte sant, men vi infertila ombeds ju hela tiden att tänka positivt, och tro att det ska gå etc, annars kan vi typ jinxa våra egna kroppar eller hur det nu förväntas gå till. Så han fick en Dance of Life och den tindrade tappert i vår julgran det året. Och ännu ett år kom och ännu ett år gick och detta var året vi inledde och avslutade infertilitetsutredningen. Det tog från april till oktober att utreda allt klart och resultatet kom: Oförklarligt. Det borde gå. Gå ner i vikt - det kan hjälpa, men kämpa i övrigt på. Vi blev så omtumlade av det beskedet där i oktober så vi inte ens bad om att bli ställda i IVF-kön utan gick hem och tänkte att jahapp, vi kör på. Två månader senare, slutet av november, efter att frugan gått in i en mörk depression insåg vi att det var korkat tänkt av oss. Mannen ringde läkaren som kort konstaterade att Visst, jag flyttar på er lapp till kö-högen. Så strax innan vi firade advent så visste vi, att nu går vi in i ett år där vi står i IVF-kö. Så blev det, för oss. Och julafton kom och detta år hade jag INGEN lust att fira jul. Jag ville ställa in skiten. Vi ställde inte ens upp granen. Men tradutioner är traditioner, och en gåva fick han, som jag detta år överlämnade med tårar i ögonen. Proudly introducing:

The Angel of Hope




På detta vis startade vi alltså år 2015. Med en ängel av hopp. En infertilitetsresa satt i andra sorts bilder, om en så vill, från det gryende pyrande fnittrande bröllopsparet med alla drömmar och förhoppningar framför oss, till en liten timid stillsam ängel, med ett bräckligt litet ljus i sin hand, som hon kupar handen över för att skydda från regn, blåst och storm. Hon står på mitt nattduksbord. Figuren har texten "Each day, hope anew"och så försöker jag också möta varje morgon.

Och detta är sant, en morgon stötte jag till henne så hon for i golvet, och ljuset for nästan av helt. Jag fick försiktigt böja det tillbaka på plats, det sitter fast just by an inch... Så poetiskt, va, som hoppet självt.


Och här står vi nu, och juldekorationerna börjar poppa upp på IKEA och ännu en jul kommer att komma och gå, men vilken ängel ska han få? Jag har redan span på den ängel han ska få när vi blivit gravida och det finns flera fantastiskt vackra för alla faser vi ska gå igenom. Om vi bara kommer igång, någon gång...

Ps - Denna fantastiska produktserie heter Willow Tree. Och nej, jag får inte provision. I wish!


8 kommentarer:

  1. Vi fick ett kärlekspar från Willow Tree i bröllopspresent av svärföräldrarna, de är så fina. En fin tradition du skapat för din man/er. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vilken perfekt present från dem! Ja, jag älskar dem. Särskilt de med kidsen.. Men det får vänta.

      Radera
  2. Vad fint! :)

    Här är en till som tycker att just julen är värst. Det ger mig ångest var jag än går. Inte är det ens kul att fira längre. :-/

    Jag längtar efter att fira jul som alla andra, med ett barn. Hoppas att vi alla får uppleva det, någon gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Libra, ja det är bitterljuvt... Jag orkar inte ens riktigt tänka tanken att fira jul med ett barn, den tanken gör för ont, är så rädd att det aldrig blir av. Men jag hoppas, för dig, för mig o för alla som kämpar!! Tack för din kommentar. Kikade in på din blogg också, fin!

      Radera
  3. Jag köpte en exakt likadan ängel med ett ljus till min man julen före vår IVF. Han tappade den i golvet och ljuset gick av, men hoppet försvann inte.
    Jag önskar er all lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, fler än jag som tänkt den tanken med denna ängel alltså. O att ljuset tenderar att gå av, vilken grej?! Hoppet försvinner nog aldrig, kanske gör orken det, men inte hoppet. Lycka till till er också, om ni inte redan är framme... =)

      Radera
  4. Blogginlägget rörde mig till tårar. Men jag vet inte vad jag ska skriva till dig som jag inte känner. Jag har inget jag kan säga som ens är plåster på såren.
    Jag har själv inga barn... men hoppas att jag och min sambo ska komma till den punkten att vi ska försöka... någon dag.
    Otroligt starkt inlägg och fina tradition ni påbörjat du och din man!
    Önskar er lycka till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Malin, vilken fin kommentar och att du ville lämna den till mig. Uppskattar verkligen det och några plåster på såren behövs inte, det är jättefint att du bara visar medkänsla... Ni känner när ni är vid den punkten och då är det bara att sätta igång. Det absolut vanligaste är ju att det funkar finfint, o hoppas det blir så för er! Kram!

      Radera