onsdag 28 oktober 2015

A better person...?

Tror ni det? Tror ni att vi blir det? Vi som kämpar, stångas, gråter, krampar, hoppas, grälar, ömsom lever i våra kalendrar, ömsom lever likt dagssländor; fångar skrattet i flykten och kärleken på perrongen. Blir vi "bättre" av detta? Får vi ut något av det? Lär vi oss något?

Jag har lärt mig så otroligt mycket om vänskap, och det gäller både sådant jag önskar att jag aldrig fått lära mig, och stora överraskningar till det positiva. Nöden prövar vännen, heter det, och de där gamla klyschorna heter väl som de heter av en anledning. Nöden har prövat vännen, och nöden har prövat Fru Infertil.

Jag tycker att jag har hanterat det hyfsat, men skulle en tro en del av mina vänner, de som fanns där men som inte är där längre, så har jag inte hanterat det särskilt väl alls. Antar jag att de tänker, när de rationaliserar sitt agerande och finner ut att det inte handlar om dem själva, utan ligger hos mig. Det kanske det gör också, jag vet inte.

Jag bränner in enorma mängder energi i mina nära relationer. De är ofta oerhört nära och öppna och starka och framför allt är det relationer där allting får lov att sägas.

What will not be said, will be wept, sa Sappho. Det sa hon bra. Så är det, tänker jag. En del tänker det motsatta, så ska en vara vän med mig så får en vara beredd på att... saker sägs. Jag säger, liksom jag skriver, det som är viktigt. Men jag är också enormt eftertänksam. I gräl backar jag undan och blir tyst. Jag undviker konfrontationer. Jag tänker på vad jag ska säga i det evinnerliga, eftersom ord bär enormt stor mening med sig för mig. Ord som sägs, tas inte tillbaka så lätt. Men för ord som aldrig sägs, finns ingen återvändo. Jag vill  säga det som är viktigt. När det sägs, finns vägar framåt. När allting tystnar, finns bara besvikelsen och ångern kvar.

Nu har det bränt till. Det har pyrt länge, glöden har gnagt i mitt innersta och falnad aska regnar omkring mig som svarta änglars tårar. Och här står jag så nu, och undrar om jag är en bättre människa, om jag har lärt mig något, om det finns något att vinna i detta Ingenmansland. Finns det en silver lining? Cause if there is, I want it.

Min man och jag har fått öva oss, och vi har fått säga saker vi är rädda för, och bli arga som faaaan för att raskt bara vifta bort ilskan. Vi vet att den inte är sann. Inte emot varandra. Gräl bär inte med sig samma mening längre. "Men SLÄPP det nu, är det verkligen viktigt!?" är en mening vi ofta säger till varandra, när vi grälar om livets oväsentligheter. Och oftast landar vi i, att nej... Det där var verkligen inte viktigt. För vi vet vad som är viktigt. Vi vet nu hur det är att leva i en ständigt pågående kris, och att skratta mellan tårarna.

Är vi bättre? Är jag bättre? Jag har förlorat nära vänner. Nej, inte förlorat. I take that back. Jag är besviken in i min själ på dem, bara. Kunde de inte bättre? Hade jag kunnat bättre? Ja, det tror jag att jag hade. Jag är ganska säker på att jag hade det, för jag har haft flera av dem gråtandes på min balkong över det som smärtar i deras liv. And yet, they are gone.

Och så har vi dem som är där. Som är kvar. Eller plötsligt har dykt upp. Närmre än nära än nånsin. Och jag glädjer mig, för att jag vågar släppa in, för att de vill komma in, för att det finns människor som bryr sig ända in. Och så vet jag ju såklart, på flera nivåer, att de som gått också bryr sig ända in. Kanske når de bara inte ända in i sig själva. Jag vet inte. Jag tycker inte att det är så svårt. Jag är inte så svår. Men jag har slutit mig.  Jag lade ut hela mitt värkande bultande innersta för dem alla att se, och sen lät jag dem som ville vara kvar och ville och orkade vara en del; vara kvar. Valet upp till dem. Jag önskar så att de förstått det. Att orken inte räckte till mer. Den räcker inte till att be igen, ringa igen, förklara igen, uppdatera om läget och vad som nu gått åt pipan. Det räcker bara åt dem, som själva ringer och frågar. If you don´t ask, I don´t tell. Jag orkar inte känna mig som en börda för andra, för min egen är tung som den är.

Så här sitter jag och slickar mina tassar och är sjukt sur på dem som är borta, men inte lyfter jag på luren för det.

Så, är jag bättre? Har jag blivit en bättre person?

I sincerely doubt that. Men jag gör vad jag måste för att överleva. Sparar energi till där den måste gå åt. Tar tacksamt emot energi varifrån den kommer. Och försöker att i alla lägen, aldrig aldrig aldrig ljuga vare sig för mig själv eller för någon annan. Det finns sanning här, för dem som orkar.

(Och jag inser, förstås, i sanningens namn, att de jag saknar tagit samma beslut. Energin behövs annorstädes. Jag är så ledsen, att jag inte är där.)




9 kommentarer:

  1. Där träffade du mitt i prick - känner exakt samma....! ❤/ L

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte heller om vi som kämpar och kämpar blir bättre personer, men vi är nog inte riktigt samma personer som innan allt. På gott och ont. Men jag väljer att fokusera på de positiva sakerna, som att jag (precis som du också skrivit) fått perspektiv på vad som är viktigt, att jag kommit närmare min sambo, att jag lärt mig massa om mig själv och mitt liv och att jag hittat någon slags inre styrka som jag ibland tror har försvunnit men som jag ändå hittar tillbaka till på nåt sätt.

    Och jag tror att våra barn, när de väl kommer, kommer vara de mest älskade i hela världen :)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så fint. Jag tänker så sällan på det, de där barnen vi ska få bli föräldrar till. Och hur otroligt efterlängtade de är. Det känns som att jag sparar på kärlek, i en outsinlig brunn. En instagramvän till mig skrev om att låna lycka från framtiden och jag har hängt upp mig lite på det. Verkar som att du har ett fint fokus på det!

      Radera
  3. Jag håller med dig helt familjenoe, känner likadant.
    Mina nära vänner har aldrig varit många, nu är de ännu färre. Antar att det är mitt fel, jag har inte orkat mer efter alla år av att stå bredvid och beundra gravidmagar osv. Hade ändå förväntat mig att fler skulle vilja vara vid min sida, åtminstone fråga hur jag mår ibland även om jag inte har berättat varför jag dragit mig undan. Tänker att dom borde förstå?

    SvaraRadera
  4. Jag har tänkt på det här inlägget sedan jag läste det för ett par dagar sedan. Jag är ju "på andra sidan", d.v.s. kämpade i 3,5 år och 15-talet behandlingar (de sista tre ivf) och fick tillslut ett barn. Jag drabbades sedan av ett ovanligt sjukdomstillstånd som inneburit mycket ovisshet och rädsla inför framtiden (inte dödligt, förhoppningsvis övergående, under en lång period livförändrande). Visste jag något mer vid den här krisen? Vad lärde jag mig av den ofrivilliga barnlösheten? Under åren av barnlöshet förändrades även mina vänskapsrelationer. Jag blev besviken på de flesta (oavsett hur de betedde sig), men i efterhand var/är jag också imponerad av speciellt en nära vän som så ihärdigt försökte hålla vår relation levande, trots att jag kunde vara väl hård och öppen med hur jag känt inför hennes graviditeter. Jag tror att mina nära relationer blev mer väldefinierade av barnlösheten. Jag vet vem som klarar av att supporta mig i kris och vem som inte har den förmågan, vem som vill försöka förstå och vem som inte orkar lägga energi på det. Det kan ju ha att göra med många faktorer just vem som orkar sätta sig in i barnlöshetssorgen eller inte, men faktum är att mina vänner haft samma förmågor under den här krisen också. Det får mig att tänka att deras beteende inte handlar om mig så mycket, utan om vilka de är.
    Det här var som sagt ett superintressant inlägg och jag ska fundera vidare. Jag önskar ju så att jag lärt mig något, men det känns inte alltid så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, nu fick jag också tänka! Du skriver så klokt och det gör mig både glad och ledsen. Dels för dina upplevelser och allt du måst genomgå, dels för det du skriver om dina vänskapsrelationer.

      Mina definieras också, och det i detta nu. Det är först nu det har blivit riktigt allvar. Jag har skickat röksignaler och antytt och berättat sakligt ivrigt och på eget initiativ, men mest har jag varit en go o glad o positiv partyvän. I sekunden "the shit hit the fan" dök två väldigt nära vänner under jord. Det smärtar mig enormt. Halva mitt stödsystem försvann. Och det var nu jag "verkligen" tänkt börja "använda dem". (Usch så sjukt det låter men jag menar mer att jag sparat på dem, på mig, o att jag ansträngt mig för att inte vara en börda, men ändå berättat hur det är. Har t ex vänt mig t psykolog o denna blogg, snarare än att involvera dem.. Tänkte jag kanske inte skulle bränna ut dem, utan de skulle orka finnas där när det väl behövdes...) o så kom dagen det blev riktigt tungt, och då försvann de. O så har andra närmat sig. Men kvar står jag, "lämnad" av mina närmsta, och undrar hur jag ska orka bära detta underkännande av mig, mitt i alla andra underkännanden.... GAAAAH, känns så patetiskt att bara skriva detta! A better person, I think not... Mer erfaren, kanske. Glad iaf för fina kloka kommentarer av såna som dig och alla andra medsystrar i detta.

      Radera
  5. Ehm hej. Följer dig på instagram och har gillat något av dina inlägg. Är ganska hemlig för min omgivning om min och sambons infertilitet, några få utvalda vet att vi väntar pä vår första tid hos rmc. Jag har svår endo och han har långsamma spermier. Vill mest att du ska veta att jag hejjar på dig av allt jag är värd. Vill att alla i vår sits ska få ett lyckligt "slut", gärna nu genast! Kram Ica

    SvaraRadera
  6. Ehm hej själv Ica :-) Så tråkigt att höra om din endo, jag har aldrig upplevt det själv men har av studier och vänner förstått att det är sjukt jobbigt :-( Också pissig kombo med långsamma spermier! Jag önskar dig utan att känna dig så himla mycket gott! Att genomgå detta är tufft som sjutton eftersom det börjar spela in på så många områden i ens liv efter ett tag... =( O ja, lyckligt slut NU!! Kram J

    SvaraRadera