söndag 25 juni 2017

Tankar inför förlossning

Jag väntar hela tiden på att en särskild sorts känsla ska infinna sig, men jag inser att det nog inte kommer att ske. Känslan av att NU, nu är det nära, nu kommer han snart. Jag har en app som räknar ner och har tänkt att när det är 100 dagar kvar, dååå ska det kännas nära, eller nähe, okej, då känns det säkert nåt annorlunda istället när det är FEMTIO dagar kvar och dagen kommer och dagen går och ingenting känns sådär förändrat mot dagen innan. Idag är det 30 dagar kvar. Jag trodde det skulle kännas nära nu, helt säkert. En månad på pricken tills hans beräknade födelsedatum. Så vet jag förstås att det säkert drar över tiden och att jag egentligen borde ställa in mig på 14 dagar senare så blir det inte så jobbigt att vänta men FUCK THAT säger jag. Jag har det gärna jobbigt att vänta på slutet, det är en del av upplevelsen och SOM JAG HAR VÄNTAT på denna bebis. Jag VILL känna den där riktiga otåligheten. Tyngden, smärtan, svårt att sova, svettigt, jag vill förbanna graviditeten, vråla att han ska komma ut, gnälla och klaga riktigt ordentligt. Be careful what you wish for, heter det ju, och ja jag vet, jag får säkert äta upp dessa ord, för det är säkert inget kul alls att må skit ens en kvart i slutet av graviditeten, men just nu vill jag få känna hur det känns. Hur det känns att vara så inihelvettas trött på nåt jag längtat så efter, och älskar så innerligt att få uppleva.

Hittills har min graviditet varit en riktig joyride. Min barnmorska sammanfattade den i min journal vårt förra möte. "Normal graviditet" skrev hon. Kan ni förstå? Allt detta, vägen hit, all jävla sorg och smärta och eländes jävla elände, och så sammanfattas allt i dessa två ord. Normal. Graviditet. Det ligger ju förstås ingen värdering i det, utan det är en rent medicinsk sammanfattning. Jag har inte haft några komplikationer. Jag har haft foglossning, halsbränna och sammandragningar vid stress. Helt normalt. Mitt blodtryck, järnvärde och socker är utmärkt, (trots att jag är en tjockis, take that!), jag sover gott på nätterna, jag har inte kräkts en enda gång, men mådde lite illa på bussen till jobbet i början och nu har det kommit igen på slutet. Jag följer den berömda "sf-kurvan" till punkt och pricka i mitten. Jag har en normal graviditet. Och så infernaliskt otroligt osannolikt övernaturligt magisk!

Det är alltså en månad kvar idag. En månad. 30 dagar. Jag har köpt en sprillans ny preggopillerburk för en månad som jag öppnar idag, och som jag kan räkna ner dagarna för varje pillerpar jag tar.

Vi har förberett oss för förlossning så gott vi kan. Vi har gått föräldrakurs, varit på Östra sjukhusets förlossningsföreläsning samt en profylaxkurs på Hagabadet. Vi har tittat på En unge i minuten och diskuterat under tiden, pausat, resonerat. Vi har kollat på alla videos på Preglifes bb-skola, och jag läser just nu Föda utan rädsla och har läst merparten av Att föda. Jag har gått en gravidyogakurs och legat och visualiserat och smekt mig på magen en dag i veckan, och efter en gravidmassage köpte jag tre tillfällen till som jag ska nyttja från och med i morgon. Jag ska börja på gravidvattenjympa en dag i veckan nu på slutet.  I mobilen ligger alla avsnitt av Förlossningspodden och väntar, kanske ska jag inte lyssna på alla, jag är inte intresserad av att ta del av jobbiga förlossningsupplevelser utan ämnar bara ta del av positiva. Mannen och jag har planerat allt som ska med i väskan, skrivit en "plan för latensfasen" på uppmaning av bm och också försökt att så realistiskt som möjligt föreställa oss olika scenarier och känslolägen och vilket slags stöd jag vill ha i olika faser. Till exempel: om jag blir rädd, säg detta, om jag blir arg, säg detta. Vi har bestämt en gemensam målbild som vi ska visualisera och vi har sparat ner en massa låtar i Spotify att ha om andan faller på. En av dem har vi beslutat att spela som första låt när han är född. Tårarna strilar nerför mina kinder varje morgon på väg till jobbet när jag lyssnar på den.

Jag ska strax börja skriva mitt förlossningsbrev. Jag är själv lite förvirrad och förvånad över min egen inställning till förlossningen. Ni som följt mig här vet ju att jag inte direkt är en filbunke när det kommer till fysiska ingrepp. Jag är KÄNSLIG, har en låg smärttröskel och har reagerat mycket starkt på alla ingrepp och mediciner hela vägen. Jag väntade mig att jag skulle vara livrädd för förlossningen. Det kommer säkert, särskilt när det drar igång, när första värken drabbar mig och skrämmer slag på mig, helt säkert, jag är beredd på det och gör mig inga illusioner. Illusioner vet vi ivf-are bättre än att nära.  De har raserats med all tänkbar kraft för oss så många gånger. Vi vet att det inte blir som vi tänkt oss, det blir VÄRRE, och med den inställningen går jag in i denna sista månad och förlossning. Inte som ett tänkt negativt mantra, utan som en realistisk inställning till att livet kan komma med en skopa skit rakt över mina förväntningar och planer vilken dag som helst. En inställning som inte gjort mig negativ och deppig. Tvärtom. Den har givit mig förmågan att njuta av nuet och vara tacksam för det jag har. Så tacksam, men också så beredd på, att vilken dag som helst kan allt jag trodde vara sant vända och tas ifrån mig, eller bli på ett helt annat sätt än jag trott.

Så, jag väntar mig inte att förlossningen ska bli enkel, blott baserat på det faktum att jag idag inte är rädd. Men jag noterar min frånvaro av rädsla, och förundras över den. Den går rakt emot min självbild. Jag är snarare peppig. Ser fram emot upplevelsen. Kanske inte födandet i sig, men jag ser fram emot att ha det bakom mig. Att ha fött barn. Att ha fått barn. Jag vill ju bara ha honom, här hos mig, och jag vill ha gjort allt det där som hör till. Jag vill känna hur en värk känns. Eller trehundra. Jag vill vara i ett förlossningsrum. Jag vill suga i mig den där lustgasen as if my life depended on it. Jag vill se in i min mans ögon, känna honom stryka mig över ryggen, höra hans "lugn, tung, andas", hans enkla rena kommandon vi har bestämt. Han får inte stryka mig över håret, det vet han att jag hatar, över ryggen är okej, vi har övat. Jag vill inte ha honom bakom mig, han ska vara framför mig, jag vill se honom. Jag ska ta all jävla smärtlindring de rekommenderar mig. Barnmorskan pep överförtjust när jag på frågan "hur tänker du om smärtlindring" svarade "jag tänker lyssna på vad personalen säger". Det var rätt svar tydligen, enligt min barnmorska. Och jag menar det. Jag har fan ingen jävla aning om nånting, jag tänker att personalen vet, och om de tycker att jag behöver en ryggmärgsbedövning så baserar de ju det på åratal av erfarenhet, så för all del. Sätt en. Och tycker de att det är dags för snitt och sluta kämpa, så absolut, be my guest. Deliver my son safe and sound. Det är allt jag önskar. Och jag vet, att det inte är en liten önskan.

Jag kan fortfarande inte tro det. Magen stor och rund och 30 dagar kvar och jag ska få en son och jag kan inte tro det. Jag har förstått att känslan aldrig kommer att infinna sig. Den där känslan av att det är snart, snart. Det hör till, att känna som att det aldrig kommer att hända, för all visualisering, planering till trots, så går det inte att föreställa sig eller göra sig redo för det som ska hända.

Bring it on. Jag har aldrig varit mer (o)förberedd i mitt liv.

3 kommentarer:

  1. Vackert inlägg! Ser verkligen fram emot efter-förlossningen-inlägget. Jag har också en mkt låg smärttröskel, men upplevde att nä det spelade liksom ingen roll under förlossningen. För man kan ändå inte välja bort smärtan så att säga, sticka därifrån. Man måste möta den, och då är det snarare jäkla-anamma, uthållighet o tålamod på nåt sätt som är viktigt och DET har vi ivf:are ju redan tränat på i oändlighet. Den starkaste känslan efteråt för mig, förutom det uppenbara i att få sitt barn, var att jag kände mig som en motherfucking drottning efteråt som klarat av en sådan strapats. Det är en sån power, kvinnokraft! Så önskar dig all lycka nu med allt spännande du har framför dig.

    SvaraRadera
  2. Alla förlossningar är ju olika, precis som vi alla är olika, men delar med mig ändå iom att det är positivt. Jag är sjukt nojig och känslig och skraj, "tillitsbrist och kontrollbehov" står det i min journal angående förlossning. Thats hur knäpp jag är ;) Och några gånger när jag trodde det höll på att dra igång tänkte jag "åh nej jag orkar inte nu jag är ju trött, åh nej" typ. Men när det väl drog igång- det gick liksom inte att missa- då var jag faktiskt inte rädd. Jag var.. nästan upprymd. Fokuserad. Det var mer NU KÖR vi nu jävlar föder jag barn han KOMMER nu äntligen!!
    Och jag hoppas du får samma go när det är dags. Inga illusioner som du skriver så klokt, men fokuset när man känner att man äntligen ska få träffa sin baby, det kan i vissa fall försätta berg. Och mota en hel del rädsla. Lycka till och njut av sista tiden, för mig kändes det nästan tomt sedan, att inte ha nåt i magen som sparkade och levde om. Kramar.
    /Maria, ivfknyttet

    SvaraRadera
  3. Önskar dig en fin och bra förlossning! Det verkar som att ni har tänkt och pratat om mycket, vilket jag tyckte var jätteskönt inför min egen förlossning. Att känna sig trygg i att en är så förberedd som en kan vara, med all den ovisshet och icke-kontroll som en förlossning innebär! All kärlek och lycka till dig och din man!

    SvaraRadera