måndag 17 april 2017

Gravid efter IVF

Nu var det ett tag sen vi hördes, även om ni som följer mig på instagram förstås hör av mig mycket oftare. Det är svårt för mig att skriva. Som att jag kommer in och petar på era sår. Hej hej, här var det jag med nagelfilen igen, tänkte bara komma här och *pet pet, rafs rafs*. Så känns det, litegrann. Någon skrev till mig "det finns inga bloggar som upphör så plötsligt som ivfbloggar" och det har jag haft i åtanke. Är min slut nu, nu när bebis sprattlar i magen? Det känns inte så. Det känns som att jag har mer att säga, men jag behöver tid för att formulera det. Förstå det. Och boken sen då, boken. Som ligger så ofärdigt färdigt på mitt skrivbord. Vi tar den sen. För nu tar vi det jag ville berätta idag. Jag vill berätta ett och annat om hur det är att vara gravid efter IVF. För mig.

Om utanförskapet, som kvarstår, men - nota jävla bene - det är ett numera självvalt utanförskap. För nu får jag ju vara med. Och OJ vad jag får vara med. Och vill, förstås, orkar. Det ska ju också sägas, att jag inte haft den minsta lilla energi över tidigare för att ens höra talas om andras bebisar. Oställda frågor och undvikna samtal. Nu orkar jag ju. Men vill? Nja.

Jag ska försöka ta några olika exempel så ni förstår hur jag menar, för det är subtila grejer liksom. Och det hänger nog ihop lika mycket med att jag är förändrad, jag är inte som andra gravida, som det hänger ihop med min vilja att skydda min omgivning. Livrädd att göra en ofrivilligt barnlös i min närhet illa. För jag vet hur den bomben slår ned och trasar sönder, en sekunds obetänksamhet.

Till exempel, jag kom aldrig ut riktigt sådär pang på jobbet som gravid. Berättade för några, men till slut fick chefen berätta för resten, när mitt föräldravikariat gick ut offentligt för andra att söka och kollegorna började undra. Och jag har aldrig någonsin, och kommer aldrig, stått i fikarum och diskuterat min graviditet. Ibland börjar någon fråga hur jag mår, och jag hör hur det liksom är ett gravid-hur-mår-du? till skillnad från ett vanligt hur-mår-du? Det är ett sånt där hur-mår-du där jag förväntas dra igång med hela halsbränna, sparkarna, sömnen, foglossningen.... som jag inte vill dra igång med. Jag vill inte diskutera graviditet, inte ens min egen hårt efterlängtade, bland andra random folk i ett fikarum. "Bra" svarar jag kort,  "läget själv då?"

När jag berättade detta för en vän, tvåbarnsmor, som själv aldrig behövt kämpa blev hon nästan lite provocerad av detta. Men herregud du har ju all RÄTT att prata om din GRAVIDITET utbrast hon bestört. Men det handlar inte om det. Om jag har rätt eller inte. Jag vill inte. Varken för egen eller andras del. Jag vill inte sitta och prata om det med människor som inte vet vad jag gått igenom. Kan inte obehindrat vältra mig i det med dem. Uppfylla barnnormen som om det var nåt jag bara fick och alla bara får. Det går inte. Och jag ser det inte som en uppoffring eller nåt jag berövar mig själv, som min vän tycktes tro "Nu är det ändå din tur att njuta". Öh ja. Men sen när måste det där njutandet isf ske på andras jävla bekostnad? Och varför måste jag prata om nåt så privat som hur jag mår i min graviditet vitt och brett i ett fikarum, när ingen låtsades om eller ställde frågor om hur det var när jag ivf:ade, eh? Fast de visste om det? No thanx.

Eller det där konstiga grattis:et till graviditeten, som jag heller aldrig begripit. Hört från en kollega häromdagen (efter sedvanligt grattis): Jahaaa du... Då börjar åren i gruvan nu då.

Hrm. Vad tror ni er favoritfru svarade? Näe, jag kunde förstås inte svälja den där. Reptilsnabbt kom det ut, tack och lov vänligt och med ett leende, att du, de där åren i gruvan har jag gjort. Och sen förklarade jag kort, utan att bli för privat, att det var jobbigt att uppnå graviditeten, och att för mig börjar det goa nu, och att uttalanden om gruvor nog är relativa sett mot vart man befunnit sig innan.

Det tog en bra stund innan hen fattade, hen stirrade på mig en lång stund och svamlade lite, och sen skämdes hen resten av dagen, och då jag är jävla chef på jobbet inser jag att jag egentligen inte ska hålla på och göra mina medarbetare skamsna, jag får ju vara varsam, men jag är en människa som alla andra, och ska man säga nåt till en människa man inte känner att nu börjar typ ett jävla helvete för dig, så får man kanske vänta sig ett svar. Av Fru Infertil iaf.

Jag hade bekanta hemma för en tid sedan. Vänners vänner, fruar till mannens ingenjörskonsultkollegor. De där som vetat genom åren vad vi genomgått, eftersom jag själv hade nån slags jävla bekännelsediarré första åren och pratade vitt och brett om mitt kämpande, jag trodde det skulle dämpa skammen och ensamheten (it didn't) och berättade därför pedagogiskt och gärna om vad jag stod inför, vilket många tackade och berömde mig för, hur "stark" jag var och "de flesta pratar inte om det här, gud så skönt med en som faktiskt berättar". Nu i efterhand fattar jag ju varför jag var den enda mänska de nånsin träffat som berättat nåt så privat för dem, då de bara lyssnade till min story, fyllde i sina nyfikenhets- och kunskapsluckor, bara för att aldrig igen gå ner för det hålet och höra efter hur det var nu. Jag trodde att det var något jag kunde berätta om, som vi kunde prata om igen, en svårighet jag stött på som folk gör ibland i livet, av typen, svårt att få jobb, längtar efter att träffa en partner, kommer inte in på utbildningen jag vill. Men detta var nåt helt annat, har jag upptäckt, och den skam jag ville omgivningen skulle hjälpa mig med, blev nu bara ett enormt sår jag bjudit in bekanta att se, ett sår jag inte kunde låtsas om att jag inte hade, någonsin igen, för varje gång vi setts, har jag ju stått där. Barnlös. Sårbar.

Dessa skulle jag nu ha hemma i mitt eget hem, på en fest min man ordnade åt en annan vän. He is a doll. I am not. Och tvåbarnsfruarna skrek i falsett av glädje för min graviditet, vilket ju verkligen var rart och vilket jag förstår, det är klart att det blir en supergrej att få vara med om, när nån efter fyra år äntligen kommer där med magen. Det är en fin story att ta hem till parmiddagskretsarna, att ni vet där paret som inte kunde få, NU ska de ha, och på det sättet blir min man och jag, helt ofrivilligt, en del i statistiken som kanske är det som får folk att säga/tro/bete sig som att ivf är nåt jävla random botemedel mot barnlöshet som ska kirra den lilla biffen och att man därför inte behöver hetsa upp sig så mycket när man inte får till det. Den bild jag mött från vissa när jag berättat om min sits, alla stories om vänner de har som "inte heller kunde få, men sen gjorde de ivf." *förnumstig nick för där var sagan slut* Men jag, och ni mina vänner, vet att den där jävla sagan tar inte slut med IVF. Iaf inte direkt och verkligen inte för alla och bara vägen TILL ivf är ju ett jävla härke bara den i sig, väntetiden, utredningarna, tårarna, skräcken, sommarstängt.

Nu är jag en pinne i den statistiken, för väldigt få följde med min man och mig ner i hålet. Stod bredvid oss. Såg vad kampen krävde. Nu är vi bara en sunshinestory för alla andra, och jag är så obekväm i det. Vill inte vara det. Inte bara det. Har så svårt att bara sitta där och stråla som en sol i all "faran är över" eftersom ingen ju visste hur alarmerande den där jävla faran var. Hur verklig den var. Hur den sargade och slet och åt allt som kom i dess väg. Och nu förväntas jag sitta och fira med bekanta, och stråla ikapp med solen, över hur snippsnappsnut min saga är slut.


Och detta har verkligen inget att göra med min förmåga att njuta av att jag är gravid. Alltså, det är som att fåglarna kvittrar inne i mitt bröst. Det är som att Harlems alla jävla gospel choirs flyttat in. Det är som att ha ett solarium innanför ögonlocken, ett aldrig slocknande ljus, en obeskrivlig energi och high on life. Jag är så jävla jävla glad. Jag njuter så oerhört av att vara gravid. Jag njuter av att längta efter honom och jag njuter av att baka honom. Att skydda honom, hålla honom varm och ge honom energi och att prata med honom som om han fanns, för det gör han, hans mamma är jag redan, ja sen länge. Förlossningen jag trodde jag skulle frukta kan jag bara se fram emot. Hahahahaha ja jag fattar att den lilla längtan kommer gå över och att jag kommer bli hit by reality real hard, men för nu känns det så. Förlossningen är en del i vår relation, det är när han är färdig och känner sig trygg och klar, då jag gjort mitt fysiska jobb klart, och det vet bara han och då ska jag välkomna honom. Det går inte att beskriva denna känsla jag bär med mig, och att dessutom få bära med mig den och slippa vara så jävla olycklig, jag har vunnit högsta vinsten två gånger om. Som lakritsglass med lakritssås. Som en rök efter ett riktigt bra shag. Som en iskall öl i solen, just när solens strålar börjar hetta igen, efter ett dopp. Fan, släng in en snusajävel på den åxå så blir bilden komplett. Så är det att vara gravid.

Att vara gravid efter IVF, det är att veta vad en har, och vad en hade kunnat förlora för alltid. Och det fyller mig med en ödmjukhet inför det liv jag bär, och en omsorg om alla er som fortfarande kämpar, som gör att jag inte kan lämna barnlöshetsvärlden. För evigt TTC.





(Idag är det 99 dagar kvar till hans beräknade födelsedatum.)




26 kommentarer:

  1. Älskar att ta del av dina tankar och funderingar! Jag blir nyfiken, vad är det du önskar att dina vänner och bekanta gjort som de inte har? Du beskriver ofta en besvikelse på din omgivning och jag undrar då hur du hade velat att de agerade istället och varför du tror att de inte gjorde så? Efter fem år av försök och tre missfall efter simuleringar är vi inne på vår första ivf. Vi är öppna med vad vi går igenom osv. Vi får fantastisk respons från familj och vänner, från de vi vill ha så nära och verkligen bjuder in. Andra vänner är inte så brysigomsiga, men de kanske vi inte heller delar med oss till på att sätt som gör det enkelt för dem att vara det. Vad saknade du från dina vänner och var haft du för råd kring det här med att dela med sig till andra under processen eftersom du inte upplevde att det hjälpte dig? Kram och hälsa Laurits!

    SvaraRadera
  2. Det är väldigt bra frågor du ställer och jag får nog börja med att säga att när det gäller besvikelsen på omgivningen så är jag helt säker på att den är ett övergående faktum, att den kommer blekna i takt med att såren gör det. Åtminstone till allra största del.

    Jag tror också att jag är en person som inte är helt lätt att "göra nöjd", jag har väldigt höga förväntningar och krav både på mig själv och på min omgivning och blir ofta besviken åt bägge håll.

    Du beskriver i din kommentar att det är en del ni inte delar med er till på ett sätt som gör det enkelt för dem att vara brysigomsiga. Min upplevelse är att jag gjorde det. Jag vet inte heller om jag förväntat mig så väldigt mycket brysigomsamhet från "yttre kretsen" eller hur jag ska uttrycka det, men det jag verkligen inte förväntade mig, och det som ligger till grund för besvikelsen, är tystnaden. Det tog ett par år att märka det, men sekunden jag själv slutade berätta upphörde kontakten/dialogen helt. Det var ingen som klev fram, tog vid. Det är vad jag hade önskat mig, att de skulle frågat. Hört av sig och följt upp hur jag hade det. "Nu var det länge sen vi hördes men på middagen runt jul sa du att ni stod i ivf-kö. Hur mår du nu? Hur är läget? Vill bara säga att jag tänker på er och hoppas". Hade jag fått ETT sånt mess hade jag blivit själaglad. Räknare: NOLL. (Ok, överdriver, det är klart det finns folk som hört av sig, men det är verkligen få, och nu skulle jag ju försöka förklara besvikelsen.) Nu talar jag då om vänner i yttre krets eller vad jag ska säga, alltså inte bekanta som man knappt träffar men inte näranäraheller. Från nära vänner och familj har också jag upplevt ett fantastiskt stöd, men det finns ett antal i min närmsta krets där kontakten är totalbruten. Jag är säker på att jag har ett stort ansvar i detta, det är aldrig ens fel att två etc, men besvikelsen och ensamheten och sorgen över att ha blivit lämnad, som jag upplever det, ligger som ett täcke över barnlöshetsfilten och det tunga jag upplevde.

    Min upplevelse är att början till slutet var när jag började med ivf. Fram till dess hängde folk i bra och jag hade ett crew. Men det var när ivfhelvetet började som relationerna började knaka rejält. Det var då min ork helt tog slut för att själv ta det ansvar jag tidigare gjort. Och det var också då jag behövde min omgivning som allra mest. Jag har förlorat tre extremnära vänner sista året. Ingen av dem hör av sig till mig längre med ett enda ord. Jag vet inte vad som hände exakt, mer än att jag föll ner i ett mörkt hål efter min första misslyckade ivf och mitt frysförsök ställdes in och jag skulle ladda om för behandling två. Jag slutade höra av mig självmant då och berätta, t ex att fryset ställdes in berättade jag bara för dem som själva messade eller ringde och frågade hur behandlingen gått. O då var det alltså några av mina primära relationer, som aldrig tog det steget. De väntar kanske till denna dag på mitt sms om hur det försöket gick, vad vet jag? Haha ja du hör ju, bitterheten pyser... Ge mig några månader, jag kommer se på detta ur ett annat ljus då, just nu frågar du en väldigt bruten person hur den ser på saker och ting. Jag är frisk nog att veta att jag kommer se på detta på ett annat sätt om nåt år, men jag är inte där ännu. Kram

    SvaraRadera
  3. Jag har följt dig sedan sommaren 2015 och jag är så glad för din skull. Roligt också att du inte verkar ha några svårare graviditetsbesvär. Många kramar och tankar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, så gullig du är <3 <3 <3

      Radera
  4. Hejsan. Måste bara +1 angående att när man inte själv tar upp det så frågar dem inte. Min närmsta vän har inte frågat mig på... sex månader? Däremot har andra steppat fram som man inte riktigt räknat med och visat sitt stöd. Men dem flesta undviker frågan, trots att vi träffas flera gånger i veckan. Jag berättar inte för dem längre, jag har skaffat en psykolog som jag ventilerar hos en gång i månaden istället 👍 idag la vi in ett embryo ab toppkvalitet på vårt första ivf. Ivf är ingen engångsgrej som ska funka direkt så vi har realistiska förväntningar, men det är skönt o komma igång. Uppskattar dina inlägg väldigt mycket! all lycka o grattis till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Låter lite som min historia, hur jag gick från att öppet berätta ofta, till att bli tystare och ta det med ett fåtal samt psykolog. Hade jag inte behövt vara i skiten så länge hade jag kanske inte reflekterat så mkt över detta tema som jag nu gör, hade vi tex lyckats på IVF1 hade de flesta av mina relationer varit intakta tror jag. Det var året därpå med alla misslyckade försök som slet mest.... Ang realistiska förväntningar så är ju en generell siffra att det är ca en tredjedels chans att lyckas, per ivf. Det är alltså inte större el mindre chans att det lyckas försök ett som försök tre. Därför kan man gott hoppas på att det ska "funka direkt" då man kan falla i tredjedelsgruppen första gången, lika bra som sjätte gången (som en annan gjorde)... Därför håller jag alla tummar nu stenhårt då du nu är på upploppet. HEJA!

      Radera
  5. Jag kan bara svara för mig själv, och gissa. Har inte varit i situationen på någon av sidorna men är generellt livrädd för att röra runt i folks sår och dra upp saker som gör dem ledsna. Jag skulle nog tolka tystnaden från er sida som att ni inte vill prata om det. Så jag skulle gå runt och tro att jag var respektfull och lyhörd, till skillnad från en elefant som trampar omkring i en porslinsaffär. Jag tycker själv att det är jobbigt att bli påmind om sorg/traumatiska saker, när jag behöver kunna förtränga det litegrann för att klara min vardag. Det är min copingstrategi så det ligger nära till hands för mig att anta att andra funkar likadant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här. Jag har tom fått skäll av en kompis ibland för att jag frågade lite försiktigt hur det var och vad som hände. Numera låter jag folk ta upp sina svåra grejor själv. Fast det är klart, om de väl nämnt det så antar jag nog att det är okej att följa upp nästa gång vi ses. Icke desto mindre så är det inte helt lätt att veta hur andra vill ha det, inte ens om man är bra vänner. Finns sällan några absoluta rätt eller fel...

      Radera
    2. Hej. Jag förstår hur du tänker, o man vill ju gärna tro att andra funkar som en själv. Men när det gäller just sorg- och krisbearbetning så finns en hel del forskning på temat, och erfarenheter att ta del av. En överväldigande majoritet uppskattar att få frågan hur de mår. Det betyder inte att man varje dag ska fråga sin ledsna vän detaljer om dens mest innersta privatliv eller hur döden känns just idag eller hur det känns att kanske dö i cancer eller hur smärtsamt förra missfallet var... Utan om att säga "jag tänker på dig och att du berättade att du har det tufft... Vill du prata om det?" Då kan personen svara att den inte vill prata om det och att du aldrig nånsin mer ska yppa ett enda ord om detta, om personen känner så. Jag skulle tro att det är ganska ovanligt dock, även om det självklart finns personer som dig som har som copingstrategi att inte bli påmind och då ska det ju naturligtvis respekteras.

      Kram

      Radera
    3. Svar till Anonym nr 2: Du har rätt, det är jättesvårt att veta hur andra vill ha det. Därför tänker jag att det enklaste är att faktiskt fråga rakt ut hur de vill ha det redan initialt. Då får man oftast bra svar och kan agera som personen önskar. Jag brukar också följa upp med samma fråga efter en tid, att du, för en månad sen sa du att du ville att jag inte skulle låtsats om det som skett, känner du så fortfarande? OK, då gör vi så. Det har underlättat massor i mina relationer och hittills inte sårat någon. Kram

      Radera
  6. Vad härligt att höra från dig igen! Går in, typ, varje dag för att se om det kommit ett nytt inlägg :)
    För mig, som fortsatt ofrivilligt barnlös, är det inga sår som nagelfilas på när jag läser om din graviditet. Det är bara så jäkla skönt att förstå att man (förhoppningsvis) kommer att komma ut på andra sidan till slut! Det är också så skönt att läsa om hur underbart du upplever det att vara gravid och också att du ger oss, ofrivilligt barnlösa, den ärliga sanningen om hur mycket lättare det är att vara gravid med eventuella krämpor än smärtsamt ogravid och ovetande om framtiden. Tack för det!!<3
    Det är vidrigt med gravida som ba "alltså du ska vara glaad som slipper det här! Illamående, tung, kan inte använda nåågra kläder!"
    Man ba "åh nej ... stackars dig"
    Efter tre år som ofrivilligt barnlös och väntande på tredje inseminationsförsöket så hade jag (nästan) dödat för det där illamåendet...
    Jag önskar dig all fortsatt glädje i din graviditet, du är så jävla värd all lycka oavsett om du vill dela med dig i fikarummet eller inte. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Cornelia. Så himla gott att läsa ditt inlägg och att du inte blir sårad. Majoriteten kommer ut på andra sidan till slut, jag läste själv de orden så många gånger och försökte hålla fast vid det.

      Jag har själv också haft mkt svårt att höra på "gravidklagosånger" och har det fortfarande. Även om jag förstås förstår att det finns många som har det supertufft, och att det är mkt i graviditeten som är sin egen börda, både fysiskt och psykiskt. Men du har helt rätt i att jag verkligen vill betona att det inte har några som helst jämförelsepunkter med barnlöshets/ivf-livet. De är inte på samma skala. Att få lyx att oroa sig över/känna krämpor för ett barn som med största sannolikhet kommer har inget gemensamt med att känna oro och smärta över ett barn som kanske aldrig kommer. Jag har varit i bägge läger och det är iaf så jag ser det.

      Varm kram och tack för din omtanke. Heja heja på tredje inseminationen nu!!! <3 <3

      Radera
  7. Åå, jösses, ville aldrig att texten skulle ta slut. Nu har jag ju aldrig varit gravid, men jag tror ändå att jag förstår hur du känner. För varje dag som går i den här ofrivilliga barnlösheten känner jag mer och mer att jag inte kommer vilja prata om graviditeten (förhoppningsvis gravid nån dag) särskilt mycket i fikarummet på jobbet. Jag känner allt starkare att min graviditet aldrig kommer vara som hos dom som lyckades direkt. Jag tror att jag kommer vilja hålla det mesta hemma, med min sambo. Hemma kommer vi njuta, planera, skratta och tillslut bli lyckliga. Hemma kommer jag blomma.
    Jag drömmer om att få bli en av dom, en del i barnsnacket, samtidigt som jag med tiden inser allt mer att det aldrig riktigt kommer bli så. Inte på grund av dom utan på grund av mig och det helvete vi har fått gå och går igenom.
    Jag tror att det här inlägget skulle vara nyttigt för utomstående att läsa, kommer det eller något liknande med i boken?
    Är så glad för er skull, er son kommer få dom bästa föräldrarna man kan tänka sig! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh precis så som du skriver är det... Jag är ultragravid hemma faktiskt, med min man, och när jag umgås med familjen. Då vaggar jag fram och har på mig supertajta linnen med band över magen så den framträder i all sin prakt. På jobbet bär jag oversized linnen och susar fram i korridorerna, och gör allt för att min foglossningsvärk inte ska märkas, smusslar med samarinen mot halsbrännan. Jag vill helt enkelt inte vara gravid med såna jag inte står nära - det är för intimt och privat. Samtidigt som jag ju delar med mig väldigt mkt med er i bloggen, lite paradoxalt...

      Jag läser din blogg och följer er hjärtskärande starka kamp. Jag hoppas för er <3 <3

      Jag har tänkt att boken eg ska sluta med hjärtVUL då man skrivs ut från IVF-världen, det känns som tat om den handlar för mkt om graviditet så missar den en stor del av målgruppen, dvs de som inte orkar tänka på el identifiera sig med att de kanske blir gravida... En del får ju hopp, andra inte. SJälv var jag en som INTE fick hopp av andra ivf:ares barn, och det jag tycker är en brist med många böcker på marknaden idag är att de bara är sunshinestories, typ kolla det var jobbigt ett tag MEN SEN KOM BEBISEN. Jag vill skriva en bok som i princip enbart behandlar det tuffa... Det får nog bli bok två isf, om att vara gravid efter ivf... Men jag vet inte, får se hur det faller sig när skrivandet tar form! Kram

      Radera
  8. Så bra skrivet som vanligt! Tror jag kommer känna på det sättet också om vi någon gång lyckas. Har många fina vänner som vågar fråga hur det är men också många som inte säger ett ord. Jag tror att de som är tysta är väldigt osäkra på hur det ska göra, de vill nog inte vara för på och göra mig ledsen, dra upp detta när jag försöker att inte tänka på det. Så jag tänker att jag ska försöka vara mer tydlig med de runt omkring mig i fortsättningen, typ ge instruktion: "du får jättegärna fråga hur det är, men jag kanske inte alltid kommer berätta exakt var vi är i processen, men jag uppskattar att du frågar". Eller något sådant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)

      Jag gjorde faktiskt så, och sa exakt till alla att jag ville att de skulle fråga hur det var, men att jag inte ville svara på detaljer om datum för t ex äggplock (eftersom de då skulle veta samtidigt som jag om jag var gravid el inte). Trots detta var det ett antal (fåtal) personer som aldrig följde upp med frågan. Dem har jag ingen relation med idag, jag pallade helt enkelt inte ta upp det igen. Och uppenbarligen inte de heller, så kanske var där nåt i vänskapen som inte var på den nivå vi trodde to begin with... Så ska jag ju ändå betona att de flesta runt mig ställt upp som de superhjältar de är. Min besvikelse rör en tre personer eg, som det blivit jätteknäppt med, och dessa tre var mkt mkt nära personer, så jag förlorade en stor del av mitt stödsystem samtidigt som jag gick igenom mitt livs tuffaste kris och behövde dem som mest. Det blev sorger i sorgen, och något jag är ledsen för än idag. Kram

      Radera
  9. Har följt dig. Bra skrivet! Önskar er all lycka till!
    Vi har hittills gjort 4ivf cykler... 1 som inte tog 2missfall och en son dog i magen halvtid och som jag fick föda fram och begrava.
    Önskar jag hade njutit mer av min senaste graviditet. Så försök njut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.
      Vilken ofattbar sorg att ni förlorade er son och de två missfall ni genomlidit, och så IVF på toppen av det. Önskar er all lycka till framöver och att ni finner er väg framåt. Måste vara så väldigt tufft. Varm kram och tack för att du skrev till mig <3

      Radera
  10. Jag hade också en hel del i bagaget efter plusset, kanske inte på samma vis som du, för mig slog den stora skräcken till. Jag nojade sönder över missfallsstatistik, det var för bra för att vara sant, man ska aldrig ta nåt för givet innan barnet är ute osv. Så plågade jag mig själv, precis hela graviditeten. Jag är väldigt glad att du inte ramlat ner i det hålet och verkar kunna njuta, det ska du! Och jag tyckte att föda barn va för jäkla gräsligt men jag fick ju världens bästaste bebis o man föder ju inte i all evighet så.. det där fixar du :) /ivf-knyttet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja tack och lov har jag inte genomgått missfall, mer än en kemisk graviditet som jag fick säga farväl till efter bara ett par dygn. Jag har alltså inte den erfarenheten, men kan gott förstå att den präglar en och att rädslan alltid finns där. Jag nojade över missfallsstatistik ungefär tills en läkare sa till mig att det var 3, eller 5 eller jag minns inte ens 0_o (men det spelar ju eg ingen roll i det stora hela) procents risk för missfall resten av graviditeten. Att det liksom inte sjönk utan att härefter kan vi se att det är ungefär denna procent fram till förlossning. Då släppte det på nåt sjukt vis. Det kommer tillbaka då och då, när jag inte känt honom på länge, eller när jag ser någon annan genomgå missfall, vilket vi i barnlöshetskretsar ser våra medsystrar och bröder genomgå alltför ofta, tyvärr :( Det ökar ju iofs upplevelsen att missfall är vanligt. Majoriteten av kända graviditeter blir bebis. En helt överväldigande majoritet. Jag försöker hålla fast vid det.

      Förlossningen är jag just nu naivt nog superexcited inför. Jag trodde jag skulle vara skräckslagen, och det kommer ju med all säkerhet, men just nu lite spralligt förväntansfull och glad. Jag ska få uppleva det (troligen). Jag kommer få veta hur det känns att föda barn. Mitt barn. Eller blir det snitt, ett annat sätt att föda barn. Som jag är minst lika förväntansfull inför. Hur det än blir, kommer jag få ha den upplevelsen i min minnesbank i mitt liv. Om allt går väl. Underbart <3

      Radera
  11. Hej. Vill bara säga att jag tycker det är skönt att du vågar skriva om att va bitter... Jag känner mig sjukt jävla bitter efter 5+ år av barnlöshet och flera äggdonationsförsök och funderar "seriöst" att sätta mig i en stuga i skogen så jag slipper bli påmind av familjebildande överallt. Jag vet hur hård jag låter och mår dåligt av det, men känslan finns där.

    SvaraRadera
  12. Det är så fint skrivet - TACK!

    Jag är själv nygravid efter IVF och många års försök och känner igen mig i allt du skriver. Jag har under alla de år vi försökt varit väldigt tyst om min sorg. Bara min bästa vän som jag öppnat upp mig för lite senaste året, och anonyma systrar på familjeliv. Jag har inte ens velat/orkat berätta om min sorg för personer i min närhet som gått igenom samma sak, IVF, blivit gravida, fått missfall och tillslut fått barn. Jag har stått bredvid och stöttat så gott jag kan i deras sorg men inte förmått mig att berätta om jag också är där. Jag har jobbat med fertilitetssjukvård (tack och lov bytt jobb nu) och försökt stöttat som att all kunskap jag har kommer från mitt jobb. Visst är det sjukt?

    Nu när även vi äntligen är gravida har jag börjat tänka som du att (om det går vägen) kommer jag vara nagelfilen i såret på de som fortfarande kämpar. En av fem drabbas så det finns ju så många som säkert tyst slickar sina ofrivilligt barnlösa sår. De kommer ju tro att detta var en "hoppsanhejsan-graviditet" på första försöket. Jag har därför börjat tänka på att öppna upp mig nu men tänker att då blir det ju också fel. Dels för jag ljugit för mina fd ofrivilligt barnlösa vänner och dels för att även IVF-graviditeter stuckit i mitt hjärta och skapat fruktansvärd avundsjuka. Men kanske blir att berätta för de närmsta live och bara säga att vi försökt länge och äntligen lyckats men inga detaljer. Inget storartat "vi är äntligen gravida" på Facebbok (som då och då dyker upp på min facebook). Blir nog inte Facebook alls faktiskt. Kanske låter ryktet gå genom vanlig djungeltrumma. Men jag vet inte.

    Sedan så tycker jag att du på ett sätt gör rätt som inte skriver så mycket om din graviditet i bloggen längre. Jag förstår och tycker det är fint att du är så ödmjuk. På ett annat sätt tror jag att du definitivt har mycket kvar att berätta men kanske i en ny blogg eller i din bok?

    Jag tror och hoppas att sorgen ofrivillig barnlöshet inneburit tillslut kommer ge med sig. Snart är du faktiskt inte ofrivilligt barnlös längre (och förhopningsvis jag också om 200 dagar). Jag hoppas du tillslut kan ta dig ur sorgen att tiden läker dina sår. Hoppas du kan komma över dessa hemska år. Jag tror du kan det! Kram Kristina

    SvaraRadera
  13. Mitt namn är Wayne Gloria och jag baserad i USA ... Mitt
    liv är tillbaka !!! Efter 1 år av bruten äktenskap, min man
    lämnade mig med två barn. Jag kände mig som mitt liv
    var på väg att sluta i nästan begått självmord, jag var
    känslomässigt ned under en mycket lång tid. Tack vare
    en spell caster heter Dr Ade, som jag träffade på nätet. Å
    ena trogen dag, som jag surfar via internet, jag kom över
    tilld vittnesmål om denna speciella spell caster. Vissa
    människor vittnade om att jag tog med sig sina Ex
    älskare tillbaka några vittnade om att jag åter livmodern,
    bota cancer och andra sjukdomar, vissa vittnade om att
    jag kan kasta en trollformel för att stoppa skilsmässa
    och så vidare. Jag har också stött på ett särskilt
    vittnesbörd, det handlade om en kvinna vid namn Sonia,
    hon vittnade om hur jag tog tillbaka sin Ex älskare på
    mindre än 2 dagar, och i slutet av hennes vittnesmål hon
    tappade Dr Ade e-postadress. Efter alla dessa läsning,
    bestämde jag mig för att ge det ett försök. Jag
    kontaktade via e-post och förklarade honom mitt
    problem för honom. På bara 48hours, min man kom
    tillbaka till mig. Vi löste våra problem, och vi är ännu
    gladare än tidigare Dr Ade, är verkligen en begåvad man
    och jag kommer inte att sluta publicera honom eftersom
    han är en underbar människa ... Om du har ett problem
    och du letar efter verkliga och äkta stava hjul för att lösa
    alla dina problem för dig. Försök Hög
    Adespelltemple@gmail.com helst, kan jag vara svaret på
    dina problem. Här är hans kontakt:
    Adespelltemple@gmail.com eller ring honom eller whats-
    app på 2348148487280.

    SvaraRadera
  14. Jag är Aselm Tosin från USA, jag vill dela ett vittnesbörd
    om mitt liv för alla. Jag var gift med min fru George
    Vivian, jag älskar henne så mycket vi har varit gifta i 5
    år nu med två barn. När han gick på semester i
    Frankrike menade han en man som heter Muir 15B, hon
    berättade att hon inte längre är intresserad av
    äktenskapet längre. Jag var så förvirrad och söker hjälp,
    jag vet inte vad jag ska göra förrän jag träffade min vän,
    mr William och berättade för mig om mitt problem. Han
    berättade att jag inte skulle oroa mig för att han hade ett
    liknande problem tidigare och presentera mig för en man
    som heter Dr Ade, älskar att stava, som stavar på
    hennes ex och tar henne tillbaka till honom efter 2
    dagar. Herr William ber mig att kontakta Dr Ade älska
    stavning för hjälp. Jag kontaktade honom för att hjälpa
    mig att ta tillbaka min fru och han ber mig att inte oroa
    mig för att gudarna till sina förfäder kommer att kämpa
    för mig. Han berättade för mig om två dagar att han
    kommer att förena mig och min fru tillsammans. Efter
    två dag ringde min fru och sa till mig att hon kommer
    tillbaka för att söka saker med mig, jag var överraskad
    när jag såg henne och hon började gråta för förlåtelse.
    Just nu är jag den lyckligaste mannen på jorden för vad
    den här stora stavningskastaren gjorde för mig och min
    fru, du kan kontakta Dr Ade email
    Adespelltemple@gmail.com. Han är den bästa
    stavningskastaren som är mycket kapabel att hjälpa dig.
    tel. 2348148487280 webbplats

    SvaraRadera
  15. Mitt namn är Wayne Gloria och jag baserad i USA ... Mitt
    liv är tillbaka !!! Efter 1 år av bruten äktenskap, min man
    lämnade mig med två barn. Jag kände mig som mitt liv
    var på väg att sluta i nästan begått självmord, jag var
    känslomässigt ned under en mycket lång tid. Tack vare
    en spell caster heter Dr Ade, som jag träffade på nätet. Å
    ena trogen dag, som jag surfar via internet, jag kom över
    tilld vittnesmål om denna speciella spell caster. Vissa
    människor vittnade om att jag tog med sig sina Ex
    älskare tillbaka några vittnade om att jag åter livmodern,
    bota cancer och andra sjukdomar, vissa vittnade om att
    jag kan kasta en trollformel för att stoppa skilsmässa
    och så vidare. Jag har också stött på ett särskilt
    vittnesbörd, det handlade om en kvinna vid namn Sonia,
    hon vittnade om hur jag tog tillbaka sin Ex älskare på
    mindre än 2 dagar, och i slutet av hennes vittnesmål hon
    tappade Dr Ade e-postadress. Efter alla dessa läsning,
    bestämde jag mig för att ge det ett försök. Jag
    kontaktade via e-post och förklarade honom mitt
    problem för honom. På bara 48hours, min man kom
    tillbaka till mig. Vi löste våra problem, och vi är ännu
    gladare än tidigare Dr Ade, är verkligen en begåvad man
    och jag kommer inte att sluta publicera honom eftersom
    han är en underbar människa ... Om du har ett problem
    och du letar efter verkliga och äkta stava hjul för att lösa
    alla dina problem för dig. Försök Hög
    Adespelltemple@gmail.com helst, kan jag vara svaret på
    dina problem. Här är hans kontakt:
    Adespelltemple@gmail.com eller ring honom eller whats-
    app på 2348148487280.

    SvaraRadera
  16. Hej alla här, en bra stavningskastare som hjälper mig att få tillbaka min man är här för ditt meddelande !!!
    Mitt namn är fru Jessica Butler från Storbritannien, min man lämnade hem i 3 och ett halvt år till Dubai för en semester, han menade en ung dam där och han var förtrollad av den damen alla för att hon var rik, min man vägrar att komma Hemma igen med de 2 barnen som han lämnade, grät jag hela dagen och letade efter hjälp. Jag läste en tidning när jag snubblar på en sida med titeln DR ISIKOLO (isikolosolutionhome@gmail.com) stavningskanalen .. Jag kontaktade honom för att hjälpa mig att få tillbaka min man till mig och han ber mig att inte oroa mig för att hans gudar Kommer att kämpa för mig .. han berättade för mig om midnatt när alla andar är vakna kommer han att kasta stavningen för att återförena mig och min man tillsammans och han gjorde det på mindre än 24 timmar som jag använder för att kontakta den här profeten min man kom Tillbaka till mig och började kasta tårar för att återförena att jag skulle förlåta honom, jag är så glad för vad den här stora stavningskastaren gjorde för mig och min man. Du kan också räkna med DR ISKOLO om något problem du kan tänka på som:
    1) Om du vill ha din ex tillbaka.
    2) Avbryt ditt äktenskap eller förhållande från att bryta isär.
    3) Du vill bli befordrad på ditt kontor.
    4) Cure för för tidig utlösning
    5) Om du vill ha ett barn.
    6) Du vill vara rik.
    7) Du vill knyta din man / fru för att vara din för evigt.
    8) Om du behöver ekonomiskt stöd.
    9) Cure för herps
    10) botemedel mot hiv
    11) Cure for Cancer
    Vilken typ av svår situation du kan tycka om att han kan lösa det, så många människor har bevittnat hans underverk. Han är väldigt snäll och bra, kontakta honom var som helst i världen på isikolosolutionhome@gmail.com eller ring eller whatsapp honom sin direkta linje + 2348133261196

    SvaraRadera