lördag 28 januari 2017

Brev från en skitmorsa

Den här texten skrev jag i oktober 2016. Det är en OTROLIGT känslosam, för att inte tala om privat, text för mig. Det är första och enda gången jag orkat formulera mig direkt till mitt ofödda barn. Jag var at my wits end och hade just börjat med nässpray ivf3. Allt var så laddat och jag hade ett behov av att "tömma" mig. Let it all out. Let it all go. Rena mig. Jag var skräckslagen när jag satte mig och skrev. Det ärligaste och jobbigaste jag någonsin skrivit. All me. Only me. Och nu måste det ut, till er. Jag hoppas att ni kan ta hand om det, om ni orkar läsa. Att vara barnlös, att försöka få barn, att längta så... .Det finns fan inga ord för att beskriva det. Eller jo, jag försökte sätta samman några, här nedan. Men inte ens de räcker till. Futtigt och fattigt. Och så stort och hjärtskärande fasansfullt på en och samma gång. Jag bearbetar grejer, och är på väg tillbaka till er, till skrivandet. Men för nu, gamla ord, som behöver få komma ut, som behöver ut ur mitt system. Läs en stark dag. Eller kanske, en svag. Eller kanske betyder dessa ord ingenting för just dig, men du behöver kanske skriva ditt eget brev, med dina egna ord. 

Brev från en skitmorsa

Vet du, för att vara någon som kämpar så förtvivlat för att du ska komma till mig, för att jag ska få träffa dig, så tänker jag på dig väldigt sällan.
Nästan aldrig.

Nästan aldrig får du bo i mina tankar. Jag vet inte vem du är, och även om mina läppar så många gånger format ditt namn, har jag ingen aning om hur du doftar, om du har glimten i vänster eller höger öga, eller bägge, en plirig pillemarisk blick, full av jävelskap, eller kanske har du inga seende ögon alls, förresten. Kanske har du ett svagt hjärta, en extra kromosom, eller ben som inte vill bära dig. Kanske bär du mina gener. Kanske någon annans. Jag vet inte vem du är, jag vet inte vem du är som kommer, om du kommer, och det har gjort mig för ont så många nätter att tänka på, vem av alla glittrande stjärnor ovan mig, som kan vara du. Om du har tänkt att falla, hela vägen ner till mig, där jag ligger i soffan, stirrar ut genom fönstret på tredje våningen, på träden som vajar på berget, och så vandrar blicken över lekparken här nedanför, de breda barnvagnsvänliga trottoarerna, och så upp igen, till den svarta himlen med de tusenfalt blinkande små. Är en du, jag vet inte, jag orkar inte. Det river, sargar och tär. 


Jag tänker på dig väldigt sällan.


Nästan aldrig. 

Nästan aldrig tänker jag på dig, för jag är så arg på dig. Arg för att jag får vänta, arg för att jag har ett hjärta så sprängfullt av allt det där jag sparat till dig, och så kanske jag aldrig får se dig. Jag svär ofta över dig. SATANS JÄVLA SKITUNGE. Så får man egentligen inte säga till sitt barn. Men du är inte mitt barn. Du har förvägrat mig dig, och jag vet inte om du någonsin kommer, men om du kommer så ska du få veta det. Att mamma tyckte att du var en satans jävla skitunge. Ända tills du kom. Då var du som vaniljglass med jordgubbar. Och så strössel. Som bara du vet vilket du skulle välja, eller hur?

Ja, sällan är det, som jag tänker på dig. Om jag tänker, så tänker jag på mig. Jag vet inte vem du är, men jag vet väldigt väl vem jag är. Jag är din mamma. Jag är din mamma, och jag längtar så tills dagen du skriker åt mig, att jag är en jävla skitkärring, som fan inte fattar jävlaskitnågontingalls. Åh, som jag vill inte fatta jävlaskitnågontingalls, om jag bara får chansen, en enda gång i mitt liv. Det här med att kanske få vara utan. Att inte få bli. Att inte få vara. Någons mamma. Din mamma. Just din jävla skitdåliga jävla skitmorsa. Det, är det allra mörkaste på min svarta himmel, min himmel utan gryning, utan dig. 

Lilla du, lilla blinkande stjärna, de säger, de säger att det är som mörkast innan det dagar. 

/Från en som längtade efter dig långt innan du fanns




4 kommentarer:

  1. Jag vet inte var jag ska börja. Så känslosamt, så starkt. Texten gick rakt in i mig, väckte det jag hade lyckats trycka undan för en stund. Men samtidigt så skön känsla, jag vill alltså fortfarande lika mycket. Det finns känslor kvar under alla lager av skyddande förträngande.

    Jag känner verkligen din smärta och din längtan i texten. För det är ju längtan som gör en så arg och ledsen. För någon som inte varit i en liknande sits kanske det kan låta hårt, men jag tycker det här var den vackraste och finaste kärleksförklaringen man kan ge till sitt framtida barn. Jag känner hur mycket det här betyder för dig, hur mycket du vill det, trots det helvete man får gå igenom för att en dag förhoppningsvis nå fram <3

    SvaraRadera
  2. Är så glad att du la ut den här texten. Och som vanligt prickar den rätt i hjärtat. Och tårarna rinner, men det är bra. Jag har liksom tappat lusten helt, tänker att det inte är värt att fortsätta. Börjar närma sig ivf 3 för oss också och jag är så less på eländet. Men nu när jag läser detta vet jag med ens att jag fortfarande vill det här så ofantligt mycket att det vår vara värt att fortsätta. Tack! Kram!

    SvaraRadera
  3. Så härligt att höra från dig igen! Jag har inte Instagram så kan inte följa dig där men har varit inne och kollat här då och då för att se om du skrivit nåt. Så tack!

    Din text är så himla träffande. Jag är "bara" på IVF 1, sista frysåterföringen idag och sist hade två embryon "degenererat" efter upptining så sitter som på nålar ifall de ska ringa och ställa in. I allt det här är ju tanken på *barnet*, som vi ju kämpar för och längtar efter så himla frånvarande. Att tänka på sig själv som "mamma" är liksom så jävla omöjligt. Samtidigt är det bara det man vill. Nej usch!!

    All styrka till dig vad det nu är du är mitt uppe i nu, och vet att det är extremt skönt att få läsa sånt här för mig.

    SvaraRadera
  4. Gaahh! Så fantastiskt! Har läst mycket på din blogg och kommenterat några gånger tidigare som cavval/stortochlitetblog. Min första kommentar här var att jag hoppades så innerligt att det skulle lösa sig snarast för oss båda (jag väntade då på min första IVF-behandling och du stod inför din tredje). Aldrig i tiden kunde jag tro att jag skulle få skriva denna kommentar: vi är just i samma vecka!! Sitter här i precis vecka 16 jag med!
    Har inte gått igenom hälften av din resa då jag mirakulöst fick ett plus på min tredje insemination samma dag som sprutstart vad planerad. Men den var tillräckligt lång för att såväl känna igen det du skriver om att få livet tillbaka! Så stort grattis från hela mitt hjärta, till dig, till din man och till den lilla lilla som får komma till er, och som kommer växa upp precist parallellt med vår lilla!!

    SvaraRadera