söndag 25 december 2016

Julstädning och guilt trips för barnlösa

Många är vi, som "firar" en barnlös jul, som får ont i magen av att tömma brevlådan vid blotta tanken på artiga hälsningar från "och så lilla Elsa och Herman och katterna förstås", de ljusblonda lintottar som bara blir gulligare och fler för vart år som går, och så facebook och instagram med pepparkaksbarn och lucior med kransarna på sned och förstås alla julklappar och jullov och Selmas jävla kalender. Det är så obarmhärtigt, dubbelt och grymt, denna högtid som innebär så mycket både smärta och hopp för oss, vi som står utanför. Och så dubbelheten i, att det är ju inte bara jävla vi som står utanför, eller som lider. VÄRLDEN lider. "Where does it hurt? Everywhere, everywhere, everywhere." (Warsan Shire) Och då ska man själv gå där i sin jävla skenheliga rättfärdiga själssmärta samtidigt som barnen i Aleppo ser sina mammor sprängas till döds, och äter gräs. Det går ju bara inte för sig, förstås, dessa livets kontraster, i våra trygga privilegierade soffor. Går det att sörja barnet som inte kommit, och gå upp i sin egen smärta, samtidigt som vi sörjer för barnen i Aleppo?

"Vi får lov att känna två känslor samtidigt" är en fras som upprepats i det Infertilska hemmet nu i flera år, ett löfte min man och jag gav varandra första julen, när allt gjorde sådär jävla ont fast ingen riktigt ville låtsas om det. Det var julen 2013 och vi hade försökt i åtta månader. Inte så där jävla panikartat, visst nej, men nog fan hade det känts mer comforting med en liten lussebulle i ugnen vid det laget. Så vi log och fejkade och kämpade och bet oss krampaktigt fast i det vi trodde oss veta var sant, men gav oss också i tillåtelse att både vara ledsna och lite oroliga. Man kan känna två motsatta känslor samtidigt. Nästa år, sa vi. Då, helt säkert, har vi en liten bebis.  Och vi packade upp julkulorna och vi packade ned julkulorna och nästa år när de skulle upp igen såg jag på dem med hat i blicken. Då, fanns inte vett eller skäl att låtsas längre. Då var katastrofen ett faktum. Då hade år 2014 bjudit på infertilitetsutredning på Sahlgrenska, och en lapp i IVF-kön. Då firades julen med lika tom livmoder som blick, skräckslagna inför år 2015, det gick inte att begripa, att vi, var en av dem, som...

Men det var vi, och the rest is history, för er som hängt med här. Denna jul är jag ensammare än jag någonsin varit. Infertiliteten har krävt ett högt pris, bland annat i sociala relationer, en del med så förvånande utkomster så jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig det. Jag och min man har t ex blockats (i all tystnad) från en vän på instagram, en babyshower jag fick följa på facebook utan att bli bjuden på, en annan dolde sin graviditet trots raka frågor och trots att vi diskuterat det flera gånger och trots att jag själv var öppen med precis allt, hon bara skickade ett mess att hon var (långt gången) gravid mitt i min tredje ivf och vår pågående (uppenbarligen falska) dialog, och hörde sen aldrig mer av sig. Med mera. Med mera.  0_o Såna här liksom URKNEPIGA grejer har hänt i mina relationer, och jag har bara stått med gapande mun inför dem.

Förstås är inte jag utan skuld, det begriper jag ju att mitt agerande har fingrar med i det här spelet, men jag kan inte komma ifrån det faktum, att det jag gjorde, det som liksom hände mig, var en sjukdom, som jag kämpat med allt jag kan emot, och jag har varit tvärrak och ärlig hela vägen, berättat om precis allt som hänt, och allt jag känt, och allt jag kämpat emot. Den som vänder sig ifrån mig, har vetat om att jag varit i mitt livs största kris, och att allt jag gjort, det som orsakat detta är det enkla faktum att jag varit LEDSEN. Alltså, for real. Har jag ljugit? Har jag varit otrogen med någons man? Har jag stulit?  Har jag ringt och skällt ut, har jag riktat elaka hårda ord?

Nej. Jag blev, ledsen. Vad händer när man blir ledsen? Jo, en tar inte lika stort ansvar för relationen som förr och en drar sig tillbaka och skyddar sig själv. Det är det som händer. Man blir inte lika kul, och inte lika självgående.  Det är vad jag gjort. Mycket medvetet. Och jag förstår att det ställer krav på omgivningen. Krav, jag uppriktigt trodde de skulle klara av. För jag har inte gjort det, bara. Jag har skickat chokladbud till gravida vännen när hon blev sängliggande, jag ställde till med stor fest och bjöd alla jag känner, jag har konsekvent och genomgående tackat för omtanke, förklarat varför jag blir ledsen, jag har liksom hela vägen ändå försökt att inte bli en total jävla douche bag. Det låter som ett avsnitt ur Skam, jag vet, men just symboliken i att den nyblivna mamman valt att klicka på "avfölj" och "blockera" på mig OCH min man.... Blir utanförskapet som barnlös så mycket tydligare än så? Herr och Fru Infertil. Persona Non Grata. Message received.


Just detta har jag ältat och ältat om igen med min psykolog, expert på barnlöshet. Många är de gånger jag suttit hos henne och störttjutit för det som hänt med mina vänner. Hon säger, att jag bara ska låta dem gå. Att fyra kraschade relationer INTE är mycket på fyra år, och att det tyvärr kommer med krisen. Det bara är så. Folk visar sina rätta färger. JAG visar mina rätta färger. Är jag stolt?

BAHAHHAHA. Alltså, jag hade fan ingen aning om exakt hur liten lortig larvig missunnsam avundsjuk svag och rädd jag är. Ja, jag ser vad jag själv skrivit ovan. Jag är lite för smart och har gått lite för mycket i terapi i mitt liv för att tro att jag ska komma undan med ovan. Jag vet. Jag ser precis vad som osar mellan raderna. För detta skäms jag. Ingen behöver egentligen hjälpa mig i att visa mig hur misslyckad jag är. Jag vet det redan. Jag fick vykortet. Men, där finns också något annat. Mitt i all patetisk självömkan finns något annat. Ett vrål från insidan. En ryggrad som rätar på sig. Jag. Är. Värdig.  Ändå. Jag. Duger. Ändå. Jag valde inte detta. Men, jag kan välja, vilka jag fortsätter att gå på vägen med. Vilka jag ringer upp, dagen jag orkar. Psykologen har sagt flera gånger, att släpp dem, så fort det knakar det minsta lilla ska jag bara släppa, och det har hon sagt utifrån att i de flesta relationer kommer det

A) faktiskt inte knaka - de flesta relationer klarar detta (true) men
B) OM det händer så hade det hänt ändå, det beror INTE på din barnlöshet (även om jag förstås gärna går dit och skuldbelägger mig själv, det är en del i barnlöshetsdiagnosen, att skuld- och skambelägga en själv.)

Detta hävdar hon och lägger till

C) blir det sårigt och snårigt så ska jag backa undan, det är inte min oreda att reda ut när jag själv inte har någon energi, men om jag bara milt backar undan och inte stimmar i detta, så finns alla möjligheter att återknyta senare i livet, när läget förändras, och att då göra det utan de skuldbelägganden och hårda ord som riskerar komma till ytan om vi "pratar ut".

Min instinkt i alla de här relationerna har nämligen varit att ringa upp och "prata ut" och hon har avrått mig med bestämdhet. Prata. Inte. Ut. Detta går emot allt jag nånsin lärt mig och allt jag nånsin gjort i en relation, JAG TAR ALLTID ANSVAR, vilket hon menar är själva skälet till att detta hänt i dessa relationer, eftersom mitt frånvaro av ansvar tolkas som elakhet, som ovilja eller som liksom angrepp. Vilket det förstås inte är.  Det är sorg. Bara. Så låt dem gå, tycker hon. Och ta tag i dem sen, om och när du vill, men gör det inte nu.  Hon är noga med att poängtera att vi har fått ut mycket av varandra, och att jag inte behöver tänka att de är dåliga vänner eller personer, utan bara sätta detta på kontot "shit that happens" och gå vidare. Så jag har lytt detta råd, och tänkt, jag säger inget, jag sårar ingen, jag backar stillsamt tillbaka och dealar med min skit, och så kan vi återknyta sen när vi står på mer jämlik mark och förlåta varandra då. Jag har sett det som en tyst överenskommelse, en kärleksfull handling, denna vår omsorgsfulla respektfulla ömsesidiga tystnad. (Så finns ju förstås, åtminstone inte tekniskt sett, något som hindrar DEM från att ringa upp och prata ut. Eller jo, nåt hindrar dem, helt uppenbart, och har hindrat dem länge. Jag vet bara inte vad...? Jag förväntade mig, helt uppriktigt, att de skulle komma efter mig, alla fyra. De gjorde motsatt. Gick längre bort. Det valet har jag mycket svårt att förstå.)

Hur som helst, med denna långa harang, ville jag bara ta upp det jävligt känsliga faktum som händer personer som går in i en kris, och det är vad som händer i de omgivande relationerna. De här fyra personerna tillhör vad som tidigare varit mitt absolut största och närmsta stödsystem, det är inte bekanta vi talar om, så det är klart att mitt liv har förändrats drastiskt, eftersom det uppträtt samtidigt med att jag själv dragit mig undan de flesta sociala sammanhang. Få är de personer, jag har orkat umgås med, före, under och efter IVF3. Fram till IVF3 gick det ändå hyfsat bra, men jag ser en stor skillnad i hur mycket jag orkat med under hösten jämfört med till exempel förra hösten. Jag har gått på minsta motståndets lag, ställt in allt jag inte omedelbart känner ger energi, och min nivå av "Fake it til u make it", vilket vanligen är SKY HIGH; är numera nere på noll. Nej, jag låtsas inte längre. Det finns det inget utrymme till. Men det som blivit kvar, efter jag sorterade bort allt det där fluffet på ytan jag kämpade så hårt för att upprätthålla, är urnära benstarka relationer och vänskapsband. Det är vänner som kommit närmre än närmst, som mitt skratt fortfarande klingar äkta och hjärtligt med, som jag reser på weekendresor med, som jag överraskar, som jag ringer och berättar goda nyheter, sämre nyheter, som jag skvallrar med, som jag messar fula miner, som jag shoppar med, tar långa vinluncher med, åker på spa med, tar söndagspromenader med, diskuterar deras dejter och sms-konversationer in i minsta detalj och peppar karriärdrag. Jag är fortfarande mig själv och det är så oerhört skönt att upptäcka. Jag tror att ni kommer upptäcka det med, efter att ni gjort den smärtsamma, men nödvändiga julstädningen.

Rensa bort. Jag är seriös. Det gör ont, men efteråt blir det lättare. Och våga ta i. Åk inte på de där guilt-tripsen, varken emotionella eller reella, nu över jul, till släktingar/vänner som inte tar hänsyn till er. Säg att ni blir hemma, för att ni inte orkar, för att det är jobbigt att längta efter barn. NI FÅR. Man får rasa när man krisar, man får ta utrymme, man får backa hem och skydda sig. Ni kommer tillbaka! Ni behöver faktiskt inte låtsas eller ta hela ansvaret. Så fort tanken "jo men vi borde, jo men vad ska den och den säga" dyker upp - skippa skiten!  Ja, en del i er omgivning kommer tänka att "herregud, det var värst var Siri och Fredrik verkar ha det jobbigt med den där barnlösheten, kan de inte bara njuta av jul ändå, herregud, det är ju ändå barnens högtid, ska JAG behöva skämmas för att jag har barn, LITE kan de väl ändå anstränga sig...." So what? Låt dem tänka det. De kommer tänka det ÄNDÅ. Men de allra flesta, jag lovar, kommer säga "gud så bra att ni tar hand om er, att ni är tydliga med era behov, att ni sparar på krafterna nu så ni orkar" och vara uppriktigt glada för er. Också detta lovar jag. Prova. Ta Fru Infertils ord på saken, för jag har nu utövat denna taktik i snart tre år. Det har kostat, ja. Men det har också givit mig massor, och framför allt bevarat energin där den skall vara. Hos mig, min man, vår underbara familj och nära vänner. Svagare, och starkare, än någonsin. Och jag, jo jag må vara långsint, det är jag, men jag är också en kärleksfull person. Jag vet hur man förlåter. Jag har lärt mig att förlåta mig själv, och genom det kan jag också förlåta andra. Så jag gråter, och jag förlåter, i samma stund. Vi har lov att känna två motsatta känslor samtidigt. Vi har lov.


God  Barnlös Jul mina hjärtan <3


14 kommentarer:

  1. Åh vad bra! Hade behövt den här texten förra julen när alla barnkort bara rasade in, totalt hänsynslöst. Är så glad att du har lagt ut den nu så att någon annan i barnlöshetssituationen kan läsa!!! All kärlek till dig för det ❤❤❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Cerskan och tack för din kommentar. Jag hoppas texten kan få någon att känna sig mindre ensam... Det har en nog av som det är i barnlöshetsträsket. Varm kram <3

      Radera
  2. Du är klok! Tack för dina ord. Ofrivillig barnlöshet och jul är inte någon bra kombination. Jag har ändå haft en trevlig jul, trots släktträff. I år var det inte någon som frågade oss om det inte är dags att skaffa barn snart. Ingen som sa att jag ju börjar bli gammal och borde fått barn för länge sedan. Jag och min man har liksom laddat och planerat senaste månaden vad vi ska svara för de senaste åren har frågorna haglat. Men i år var det bara tyst. Ingen som vågar fråga. Många tycker nog att sorg är svårt att hantera och vet inte hur man ska möta den avgrundsdjupa sorgen ofrivillig barnlöshet innebär. Då backar de nog hellre och pratar om jobb och andra icke-läskiga saker. På ett sätt känns det som att tystaden är ett bevis att vi verkligen har problem.

    God jul och hoppas att du mår bra, och gott nytt år.

    Kram
    Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kristina, ååååh vad jag känner igen mig i din kommentar... Tystnaden som inträdde efter en tid var värre än frågorna på något vis. Precis som du upplevde jag också det skiftet som att något verkligen var fel. Det inträdde någonstans runt ettårsstrecket för vår del. Jag förstår att folk tycker att det är läskigt men tack vare min egna erfarenhet har jag blivit bättre på att möta andras sorger, som bortgångna föräldrar eller missfall eller andra tragiska händelser. Jag ryggar inte längre, och vet att det är bättre jag säger nåt skitkonstigt än inget alls. De flesta som inte vill prata om saken har mål i mun att säga "jag vill inte prata om det" Så fram tills att jag hör den kommentaren från en person i kris så kör jag på utan att fundera alltför mycket på vad och hur och när jag säger nåt.

      Hoppas att ditt nyår nu blir så bra det bara kan bli och att du och din man får en strålande start på nya året. Varm kram

      Radera
  3. God jul! Vad du skriver bra, än en gång. Om vi är i samma läge nästa jul SKA jag hoppa över guilt trips till släkten. Kände innan att jag inte orkar fira jul men man känner ju att man måste. Vi har flängt runt den här julen och träffat så mycket folk. Nu i efterhand känner jag att det blev för mycket. Orken finns inte. Så jag ska lära mig av det du skrev och tänka på mig själv. Tack för att du skriver

    SvaraRadera
    Svar
    1. God fortsättning! O stort tack för din fina kommentar. BRA beslut! Nu hoppas jag verkligen att du inte är i samma läge nästa jul, mycket kan hända på ett år, men OM du är det, skippa guilt tripsen. Det kan vara ett bra nyårslöfte, som kan användas vid andra tillfällen också. Spara på orken, tänk på att du redan ligger på minus, även en bra dag. Varm kram och tack för att du läser.

      Radera
  4. Av allt du skrivit så träffade detta mig hårdast i hjärtat, faktiskt. För det gör så jäkla ont och känns så extra meningslöst när de man trodde man stod nära sviker. Jag ser också infantiliteten som en sjukdom, och den kan man inte rå för att man får, men jag ÄLTAR den iaf inte på samma vis som de där "vännerna" som drog. Jag blev inte blockad från instagram men väl bortplockad från Facebook.. av en "vän" jag känt sedan lågstadiet. Det är många år när man knallat över 30-gränsen med marginal. Sedan visade det sig att det tyvärr blev fler på olika sätt. Det värsta med att vara sjuk är nästan att man tyvärr får se vilka som är nåt att hålla i när åskan går. För jag veti17 om jag inte var lyckligare i min villfarelse att dessa människor var mina riktiga vänner..
    Önskar dig en så god fortsättning som du bara kan få! Och skit i de som drog, det är de som är kvar som är värda din energi.
    /ivfknyttet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, och en sån här kommentar tar hårt också hårt i hjärtat mitt, ledsamt att läsa om andras upplevelser. Och håller med, jag har lagt mycket mer ältenergi på vännerna än barnlösheten. Kanske för att de är något man iaf HAR HAFT som man förlorat, dvs skillnaden i livet märks, medan barnet är något vi aldrig haft, men önskar oss... Vet inte, en teori bara. Hursomhelst är det helt knäppt hur ont det gör, och för mig också helt oväntat. Jag vet ju att det händer alla som krisar, folk vars närstående går bort, får cancer etc, beskriver ju åxå hur det går ett muller i det sociala skyddsnätet och två år senare kommer man ut med helt andra människor än man gick in med... Men inte trodde jag det skulle gälla mig, o ffa inte den och den och den personen. Det var ANDRA jag trodde skulle backa ut, men de har stått där skinande vid min sida och en del har kommit närmre än förr. Vi får försöka tänka att det inte är personligt, och att vi själva förmodligen både har gjort, och kommer göra, samma mot någon annan, hur smärtsamt det än är att tänka.

      Varm kram <3

      Radera
  5. Jag brottas också med känslan av att inte "ha rätt" att sörja min barnlöshet eller tycka att vår kamp är jobbig, när det finns så mycket värre saker man kan råka ut för. Men det är ju sant som du skriver att det ena inte behöver utesluta det andra. Även jag har förlorat vänner i den här processen och har lätt att även skylla det på mig själv. Att jag inte har orkat. Men faktum är att många som vet om vår situation (jag har i takt med att tiden gått blivit allt mer öppen kring den) faktiskt inte finns där och ens frågar hur det går, utan bara försvinner ut i intet, och det sårar. Mitt värsta är en väninna som blev gravid och inte berättade förrän barnet var fött och då via Facebook. Mina tentakler är dock oerhört känsliga och jag hade redan förstått att hon var gravid innan hon gått in i andra trimestern, genom andras kommentarer på hennes inlägg i sociala medier. Kommentarer som hon var snabb med att radera för att inte avslöja något. Men jag hade redan sett. Men jag försöker att tänka att de flesta inte menar något illa, att de har goda intentioner, men att det ändå blir fel. Just nu orkar jag dock inte ta på mig något ansvar för att reparera något. Kram, Pipperoni (Salikon72 på Instagram). <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh,som jag känner igen mig i de här tentaklerna... Åxå jag har fattat innan jag fått veta (fast ingen har gått ända till fött barn!! 0_o?!?!) men försökt övertyga mig själv att jag tolkar fel, inte skulle hon dölja från mig, efter allt vi pratat om, och på en rak fråga dessutom. Och sen kommer beskedet och så kommer att jag inte orkar ohc hon försvinner ut i tomma intet. Enligt hennes berättelse kanske det är jag som försvinner ut i tomma intet iofs... Men jag tänker att alla vet vad jag står i och vad min energinivå är på, jag kan inte ringa mitt i sorg. Det gäller inte bara ivfare, det gäller ju alla som går igenom nåt tungt. De brukar inte heller ge sig efter vännerna som inte hör av sig mer. Jag känner som du, jag orkar inte ta ansvar för att reparera. Jag önskar de hade tagit ansvaret, för jag saknar dem och behöver dem. Så långt till att tänka som "goda intentioner" - oj wow så godhjärtad är jag inte... ;) Jag tänker "självupptagna själviska jävla svin" dåliga dagar. Bättre dagar kan jag tänka, att de har annat att tänka på o att de bestämt sig för att nästa move är mitt. Det är så långt jag sträcker mig. Mvh Bitter

      Radera
  6. Så glad att ja precis funnit dit konto först på IG men nu också här! Älskar dit sätt att skriva och dit pricksäkra sätt att klä även mina känslor i detta helvete på jorden. Du är viktig! Du har även inspirerat mig till att ta bladet från munnen och också våga börja berätta vad jag/vi burit på länge nu.
    Keep up the good work sister! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh wow vilken fantastisk kommentar att få läsa!! Blir så rörd och glad!! Så fint att du vågat öppna upp. Hoppas det tas emot med omtanke och respekt. Du är modig!

      Radera
  7. Hittade detta av en slump (googlade tro det eller ej efter ett skojigt meme jag hade sett och ville visa min man) men det träffade precis rätt! Efter sju år av försök och totalt sju IVF hittills känns det nästintill omöjligt att tänka att någon har samma tankar och känslor som jag. Men här är de ju. Precis mitt i prick. Tack för att du satte ord på dem och för känslan av att jag har rätt. Rätt i att välja och rätt i att prioritera mig själv, även när det känns som om hela världen säger motsatsen. Tack tack tack och stort GRATTIS till ert mirakel!!! Hoppas ni har en fantastisk tid nu! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  8. Jag heter Lilian N. Det här är en väldigt glad dag i mitt liv på grund av den hjälp Dr.saguru har gett mig genom att hjälpa mig att få min exman tillbaka med sin magiska och kärleksförtryck. Jag var gift i 6 år och det var så hemskt eftersom min man verkligen fuskade på mig och sökte efter en skilsmässa men när jag kom över Dr.saguru e-post på internet om hur han har hjälpt så många människor att få tillbaka sin ex och hjälper till att fixa förhållandet. och få människor att vara lyckliga i sin relation. Jag förklarade min situation för honom och sökte sedan hans hjälp men till min största överraskning sa han till mig att han kommer att hjälpa mig med mitt fall och här firar jag nu eftersom min man har förändrats helt för gott. Han vill alltid vara vid mig och kan inte göra någonting utan min present. Jag tycker verkligen om mitt äktenskap, vad en fantastisk fest. Jag kommer att fortsätta vittna på internet för att Dr.saguru verkligen är ett riktigt trollspelare. BEHÖVER DU HJÄLP DÅ KONTAKTA LÄKARE SAGURU NU VIA E-post: drsagurusolutions@gmail.com eller WhatsApp +2349037545183 Han är det enda svaret på ditt problem och gör att du känner dig lycklig i ditt förhållande. Och hans också perfekt i
    1 ÄLSKA STAV
    2 VINNA EX TILLBAKA
    3 KVINNENS FRUIT
    4 FRÄMNINGSSTAV
    5 SKYDDSSTAV
    6 VERKSAMHETSSTAV
    7 GODE JOB STAV
    8 LOTTERISK STÄLLNING och STOLTFALLSTAV.

    SvaraRadera